Varför denna besatthet av att kvotera kvinnor till bolagsstyrelser? Om argumentet är att det är dåligt med alltför enkönade miljöer, varför inte samma upptagenhet av att kvotera manlig förskolepersonal? Med tanke på att förskolor är en del av offentlig sektor och därmed rimligare att utsätta för politisk styrning.
Rimligt ja, men att engagera sig för kvinnonärvaro i styrelserna är så mycket enklare, det är harmlöst, samtidigt som det garanterar medieuppmärksamhet.
Andra försök att mäta sig till könsrelaterad rättvisa sker mer i skymundan. Som att man vid Uppsala universitet nu undersöker om lärosätet ska gå vidare med att "genuscertifiera" vissa utbildningar. Detta har redan vunnit insteg vid Lunds universitet, certifiering eller "genusmärkning" uppnås bland annat genom att lärarkåren ska bestå av hälften män, hälften kvinnor. Samma fördelning gäller kursboksförfattarnas kön, samt kurslitteraturens innehåll, som liksom själva undervisningen ska "beakta genusaspekten".
Den som tycker det verkar vara en bra idé kan ju prova tanken att universitet och högskolor skulle få för sig att certifiera utbildningar efter andra prefix, byt ut "genus" mot "klass", "etnisk" eller "entreprenöriell". Eller om man övervägde "teologisk märkning", av undervisning som inte har med teologi att göra.

Ett av genusmärkningens första offer blir, faktiskt, genusforskningen. Det finns, precis som inom andra områden, både bra och usel genusforskning, rön och teser värda att diskutera. Men genusforskningen riskerar att misstänkliggöras, som del av ideologisk styrning, gränsen mellan jämställdhet och forskning om kön blir oklar.
Varför har det då inte blivit mer högljudda protester mot att fritt kunskapssökande och forskning anses möjliga att underordnas könsmärkning? Mot att universitetsledningen lägger tid och resurser på att ta förslaget på allvar? En förklaring är, som så ofta, pengar. Genuskorrekta utbildningar ska belönas med extra medel. De som avstår genusmärkning och inte kan komma med någon (för genusbyråkratin) godtagbar motivering till detta blir däremot utan.
En del av förklaringen till acceptansen av certifiering är att "genus" har blivit den nya partiboken. Den som inte bekänner sig till genusrelaterade mätningar och kvotering kan få karriärbekymmer, partiboken gäller verkligen inte bara i den akademiska världen.
Den som har invändningar riskerar dessutom att sorteras in i samma åsiktsfålla som antifeminister, protester kan förväxlas med populistiska utspel från kristdemokraterna.
En mer övergripande svårighet att problematisera det som händer i Uppsala är att könsrelaterad kvotering uppfattas som något gott, lite som fred på jorden.
Det oskuldsfulla, för samhällsordningen ofarliga, förstärks av att det som eventuellt ska "genusmärkas" i Uppsala är utbildningar inom samhällsvetenskap och humaniora, av vilka ingen förväntar sig de "världsledande" forskningsframsteg som politikerna drömmer om (att tjäna pengar på).

Men genustänket vinner insteg också på andra områden, det senaste är att genus ska giftas ihop med "tillväxt", ett annat symbolladdat begrepp, med hög politisk status. Den statliga forskningsfinansieringsmyndigheten Vinnova, med "uppdrag att höja tillväxten och välståndet i landet" och en årsbudget på cirka två miljarder, laddar med nya strategier för att "koppla samman genus med innovation och tillväxtpotential".
I en artikel i tidningen Genusperspektiv framgår att Vinnova "vill ligga i framkant" och därför "måste ha med genus", inom sådant som innovations- och kommunikationsteknik, säkerhet- och fiberoptik, samt att "tillväxt och genus" ska utgöra "ett eget spår på en stor klusterkonferens".
Men bortom de hala fraserna får man också veta mer konkret hur man tänker, kring forskningssatsningarna:
"Om vi gör en utlysning av klimatfrågor utan genusperspektiv får vi inte reda på vem som far illa och vem som skitar ner", säger en av myndighetens genusstrateger.
Behovsmotiverad forskning, som Vinnova finansierar, är aldrig helt förutsättningslös och enligt myndighetens strateger kan ett genusperspektiv "leda till nya produkter, men det kan också peka på andra sätt att leva sitt liv på, som kvinnor företräder mer än män". Jodå, man anar allt att myndigheten inte behöver invänta forskningsresultat för att ha svar på "vem som far illa och vem som skitar ner".

I Vinnovas strategier lurar alltså, precis som kring bolagsstyrelser, det underförstådda att kvinnor (som kollektiv) representerar något gott och bättre, än männen. Vilket också kan förklara beröringsskräcken med könsobalansen på förskolor (inklusive genuspedagogiska dagis), män som kollektiv skulle i det sammanhanget förmodligen anses som potentiellt farliga och trigga den lättväckta pedofilskräcken.
Vilket är ett exempel på att identitetspolitik, könsrelaterad och annan, riskerar att skada tilltron till de andra, om endast den vi kan spegla oss i förutsätts kunna representera våra intressen. Så kan det förstås vara, men den generaliserande identitetspolitiken är ett högt spel med inlevelseförmåga och solidaritet med det eller dem som inte ser ut som vi.
Och hittills är det inte mycket som tyder på att identitetsspeglandet, mätande, räknande och kvotering kommer åt grundbulten, kvinnors ekonomiska underordning, som skitlöner i offentlig sektor. I väntan på lösningen av den knuten, kvinnolönerna, kan man önska sig lite mer av vad man kan kalla normalitetsmärkning, att kvinnor, kollektivt, slapp selas under godhetsoket. Normalitet lika med mindre av offentligt pyssel och upptagenhet av kvinnors närvaro och synlighet, oavsett om det är som problem eller med positiva förtecken, oavsett om det gäller bolagsstyrelser, burkaförbud eller botoxinjektioner.