Med Den Stora Kärleken är det i ett avseende mycket enkelt. All den lust och längtan som den skänkt dig skall du på den yttersta dagen betala tillbaka med samma mått av sorg och saknad.
Att Kärleken skulle vara starkare än Döden är heller inte sant. Döden tar alltid hem det sista sticket och skall du lura honom på det måste du följa Din Älskade i samma ögonblick som hon lämnar dig. Om du bara ger Döden en minut där emellan så kommer han att kräva sin fulla tribut åter.
En dag skall jag skriva Den Stora Romanen om den jordiska kärleken men ännu är jag inte mogen det uppdraget. Trots att jag funderat mer på Kärleken än på något annat har jag ännu inte förstått vad som hände med mig den där första gången för snart femtio år sedan.
Hur just hon kunde röra vid mitt hjärta på ett sätt som inget eller ingen gjort före henne. Ännu underligare, hur andra kvinnor än hon kunde påverka mig lika starkt långt senare i livet.
Det är inte många som har gjort det men det är fler än en och i den meningen tycks det mig som om Den Stora Kärleken i vart fall kan övervinna sig själv.
Men än är jag inte redo. Jag får tala om annat i stället. Om sådant som är lättare att tala om men ändå ligger nära det som är alltför svårt. Om min syn på kvinnor, till exempel. Den kan jag tala om. Hur jag har fått den kvinnosyn som jag burit med mig genom livet. Jag har träffat åtskilliga, nämligen, men bara ett fåtal som avsatt spår i min själ som jag kommer att leva med livet ut.
På den tiden då jag var en liten gosse fanns det flera kvinnor i min närhet som till det yttre kom urmodern nära. Jag lärde mig också tidigt vissa tricks. Om jag var riktigt trilsk och jävlig så var ändå det troliga slutresultatet att jag fick sitta i knäet på någon av alla dessa urmödrar med lintotten lutad mot ett par runda bröst och en nybakad bulle i handen.
Undantaget är min egen mamma. Hon är ofta sjuk och vill ogärna kännas vid kroppslig beröring. Samtidigt gör det mindre för när jag är barn finns det andra kvinnor som kan fylla saknaden efter henne. Min älskade mormor, mostrar, fastrar och äldre kvinnliga kusiner. Det går verkligen ingen nöd på mig.
Den vuxne mannens bild av kvinnan präglas tidigt. För män ur fyrtiotalsgenerationen, och speciellt för oss pojkar som kommer från arbetarklassen, kommer denna inlärning också att få en mycket tydlig innebörd. Tillika konsekvenser som i avgörande stycken rimmar illa med det i dag förespråkade idealet om hur män och kvinnor skall vara och hur de bör förhålla sig till varandra.
Min barndoms kvinnor är husmödrar, hemmafruar. De står vid spisen i rent bokstavlig mening och ofta nog medan mannen och barnen redan sitter vid bordet och äter. I hemmet är det kvinnorna som är ständigt närvarande medan männen tittar in för att äta och sova men i övrigt finns någon annanstans. I sin egen slutna och spännande värld, den värld som för den uppväxande gossen snart kommer att te sig oemotståndligt lockande. Det är ju där man "blir stor", det är där som det händer saker.
Bilen, som visserligen bara pappa kan köra, men själv får jag ju ändå sitta fram till skillnad från min lillasyster. De bullrande maskinerna på pappas jobb, en älg som plötsligt visar sig i skogsbrynet en tidig höstmorgon, det bultande ögonblicket av lycka då en liten pojke för första gången får hålla om bösspipans kalla stål.
Vad mer kan en riktig man begära än att själv få välja sitt liv?
Att mina iakttagelser som barn ofta är förenklade, idealiserade eller rent fel i sak är inte intressant. Det är entydigheten, förenklingen, som fostrar mig och om hur det verkligen var bakom det som jag tyckte mig se och höra vet jag kanske föga. Vill inte veta heller, för den delen.
Min kvinnosyn får tidigt en mycket klar och rent utvändig innebörd. Kvinnor är mindre än män, de kan med fördel vara små, runda, mjuka, smala på mitten. Gärna ha lika stora bröst som de som skänkte mig livet under min första tid på jorden.
Kvinnor luktar gott, kvinnor har en liten grop i nacken, mitt i sina smala nackar där hårfästet börjar och deras hud är som tunnast.
Just där kan jag sätta min tumme, röra den försiktigt upp och ner, medan jag vilar tätt intill och andas mot deras hud. Det är sådana som kvinnorna i mitt liv förväntas vara.
Överklassens kvinnor skrämmer mig. De är ofta magra som jakthundar, alltför ofta lika skälliga och oberäkneliga. De gör och säger saker som jag inte ser och hör hos vanliga kvinnor, och deras döttrar är fnittriga, överlägsna och allmänt obegripliga.
Självfallet ouppnåeliga och därför lockande. Åtminstone ibland, kanske alltför ofta.
Först vid vuxen ålder upptäcker jag att kvinnor i min egen ålder också kan tänka och tala. Det är en omtumlande upplevelse, skrämmande och upphetsande på samma gång, svår att komma över och mitt liv är alldeles för kort för att jag skall göra det helt och fullt. Men varför måste jag göra mig till en annan än den jag är? Tidigt har jag lärt mig vissa knep och med hjälp av dem har jag ofta rett mig gott nog. Åren rundar dessutom av även den som från början varit mycket fyrkantig, kan till och med stöta kanterna av honom när inget annat hjälper.
Som vuxen klarar jag av att tala med kvinnor om många saker, allmänna saker, väder och vind, praktiska åtaganden, intellektuella problem och känslor i allmänhet. Men sällan om mina egna känslor, om det som är kärnan i mitt inre. Om sådant vill jag inte tala med någon och skulle jag göra det ändå så beror det bara på att jag är svag just då. Som de gånger då Den Stora Kärleken har rört vid mitt hjärta. Med den har jag kunnat tala om allt.
Jag lovar. Om jag bara själv får leva, om jag inte måste följa kvinnan som jag älskar i samma ögonblick som hon lämnar mig, om jag bara fattar vad det var som hände med mig de få gånger som det har hänt, då lovar jag att en dag skriva Den Stora Romanen om den jordiska kärleken.
Leif GW Persson
kulturen@expressen.se
