Två unga kvinnor solodebuterar. Marion Fink med oljemålningar och Cajsa von Zeipel med skulptur. Deras huvudpersoner är unga kvinnor och de ler absolut inte en enda sekund. Det är hårda tag. Mot sig själva och mot andra.

Marion Finks kvinnor tillfångatar sig själva med armarna bakom ryggen och trycks ner mot golvet eller stoppar in hela handen i munnen, men de sitter också med en massa äpplen mellan benen och käkar i "Apples of Eden". Den ena räcker fram ett äpple, inte helt inbjudande, om man säger så. Finks kvinna sätter sig bokstavligen på mannens rygg och leker erotiskt med en grävling.

Cajsa von Zeipels unga kvinnor är vitmenade som lik, med överdrivet långa armar och ben, ett slags spretiga insekter. Skulpturscenerna är fulla av övergrepp. Mellan kvinnor. Tror jag. Ibland är det svårt att se vilket kön. I skulpturen "Bedscene" är jag osäker på de två kvinnornas villebråd. En ung pojke sitter som en dandy på en stol eller står och onanerar. Det liknar mer en självvåldtäkt. Det är rått och kallt som spegelgolvet under. Om man fick en smocka hos Fink, så är det mer kniv här. Ansiktena är utan uttryck, ögonhålorna stickiga.

Tjejerna greppar, nyper, bits, klämmer och trycker åt. Rock' n' roll på hög volym. Fett, skärande och muskulöst.

Finks och von Zeipels verk är riktigt förbannade. Och hämndlystna. Man kan placera vreden i samtidens krav på unga flickors kroppar att vara smala, hårlösa och upptuttade. Och den självbespeglande kulturen. Men fan tro't.