Det är i början av tv-serien
Mad mens första säsong. Reklamgeniet och karlakarlen Don Draper frågar sig, brydd, vad kvinnor egentligen vill. Peggy Olsen, än så länge hans sekreterare, så småningom byråns första copywriter, skramlar sammanbitet med kaffeporslinet i bakgrunden.
Det är här, i de första avsnitten av dess första säsong, som kultursidesdebatten om
Mad men har fastnat. Anna Hellgren skriver (
Expressen 16/6) att seriens fans är män som ”ser ljuset i en tv-serie där deras motsvarigheter för 40 år sedan dricker sprit till frukost, klappar sekreterare på stjärten och matar frugan med benzo.”
Hellgren har rätt i att
Mad men beskriver könsmaktsordningen i all sin tröttsamhet. Men det är inte samma sak som att förhärliga den: Serien är inte bara en andravågsfeminismens skapelseberättelse. Den är andravågsfeminismen. Med skoningslös skärpa exponerar den exakt hur politiskt det personliga
i själva verket är.
Därmed inte sagt att den är perfekt.
Mad mens politiska problem, som tv-kritiken i Sverige på det stora hela inte har engagerat sig i, är samma som andravågsfeminismens. Genom att gå bakom kulisserna låter den kvinnorna själva komma till tals – så länge de är vita.
Tittaren får tillgång till såväl Peggys som Betty Drapers själslandskap. Men detsamma kan inte sägas om hembiträdet Carla, hissvakten Hollis, eller någon av de andra svarta karaktärerna i
Mad men.
Det finns gott om scener med svarta roller som motsvarar Peggys kaffeserverande, men vi får aldrig följa med dem hem. Under säsong två kommer rasfrågan mer i fokus. Men faktum kvarstår att vi:et är vitt och de andra är… Andra.
Både Carla och Hollis får så småningom en och annan replik – men aldrig i situationer som visar dem som något annat än behärskade, nobelt lidande symbolfigurer.
Verklighetens vita, högutbildade andravågsfeminister blev arga när kvinnor av andra etniciteter försökte ta upp hur marginaliserade de kände sig. Resultatet blev ett sår i kvinnorörelsen som fortfarande inte har läkt. Mönstret upprepas i kritiken av
Mad men – men utanför Sveriges gränser förs en djupare och mer nyanserad diskussion.
Jag är feminist, och jag älskar
Mad men. Jag förtjusas över att Peggy, Joan och Betty är subjekt med egna strategier inom sina begränsade handlingsutrymmen.
Det stämmer att det är något unket över samhällseliten som myser över sin progressivitet, och det finns all anledning att utforska vad som sägs mellan raderna i serier som
Mad men. Men ska vi komma någon vart kan inte kritiken handla om att serien är ”tråkig”.
Det är dags att höja ribban.
Teresa Axner
kulturen@expressen.se
Teresa Axner är frilansskribent och bloggar på Weird Science.
