Örebro den 1 juni i år. En kvinna står vid en port och gråter. Hon är berusad. En man kommer fram till kvinnan. Han är närgången mot henne. Hon avvisar honom men han ger sig inte. I stället för att lämna kvinnan i fred blir mannen våldsam. Han tar henne i skrevet, han sparkar henne, han vältrar sig över henne. Han tafsar och försöker dra av hennes byxor. En väns rådiga ingripande räddar kvinnan undan våldsmannen som grips.

Försök till våldtäkt? Det förefaller uppenbart.

Offret är en transsexuell kvinna, ursprungligen man men nu hormonbehandlad under många år.

Ska offrets könsidentitet spela någon roll i ett sammanhang som detta?

På ett snabbåtal följer i express­fart en dom. Knappt tre veckor efter övergreppet meddelar Örebro tingsrätt sitt utslag: Gärningen är inget våldtäktsförsök. Gärningsmannen är ingen våldtäktsman. Han ska enbart dömas för misshandel.

Hur kan detta vara?

Jo, skriver tingsrätten, det är i och för sig "styrkt" att gärnings­mannen "misshandlat målsäganden i avsikt att våldta målsäganden". Men målsäganden är "fysiskt" en man och ingenting tyder på att gärningsmannens "avsikt, hans brottsplan, varit annan än att våldta målsägan­­­­­­den i hennes egenskap av kvinna". När nu målsäganden "varit en man" skulle gärningsmannens avsikter "aldrig kunna leda till fullbordat brott". Försöket har alltså varit "otjänligt".

Redan själva språkbruket väcker undran. Inget pronomen för brottsoffret. Varken ett han eller ett hon. En ständigt pronomenlös "målsägande". Men när rätten ska förklara gärningsmannens avsikt, den avsikt som enligt rätten friar honom från våldtäktsansvar, ändras plötsligt språkbruket: "...målsäganden i hennes egenskap av kvinna..."

Varför ett hennes här? Rätten betraktar ju målsäganden som man?

Det förvirrade och slarviga språket är naturligtvis resultat av ett tvivel­aktigt tänkesätt och av förlegade juridiska resonemang.

Tingsrätten talar om ett otjänligt försök. Detta eftersom gärnings­mannens "brottsplan" varit usel: han har velat våldföra sig på en kvinna men tog alltså fel på offer.

Rätten menar att våldtäktsförsöket därmed inte är värt att tas på allvar. Som straffrättsligt otjänliga räknas uteslutande sådana försök som - uttryckt med lagförarbetenas och rättspraxis ord - "inte är värda att tas på allvar".

När man läser domen får man intrycket att det liksom är synd om gärningsmannen, han har blivit lurad på konfekten. Missräkningen ska följaktligen gottskrivas förövaren. Bak­slaget ska till och med gottgöra över­greppet.

Hur tingsrätten kommit fram till att gärningsmannen har velat förgripa sig på en kvinna, endast en kvinna, och bara tänkt sig vaginalt samlag förklaras inte. Uppenbarligen kände sig gärningsmannen ändå tillfreds när han låg på sitt offer och tog på hennes bröst, särade hennes ben och grabbade tag i hennes underliv. Uppenbarligen avbröt gärningsmannen sina våldshandlingar först när han såg mål­sägandens vän komma springande.

Gärnings­mannen har vid förhören inte uttalat sig om huruvida han haft någonting emot andra sexuella handlingar än vaginalt samlag. Dessutom säger lagen att också andra sexuella handlingar än vaginala samlag, till exempel orala samlag, är straffbara som våldtäkt eller våldtäktsförsök.

Det är omöjligt att förstå varför tingsrätten lägger denna absoluta vikt vid offrets kön. Våldtäktsbrottet är könsneutralt och har varit så i snart 30 år. Och alltsedan 1965 har alla sexualbrott varit "brott mot person". Det här sista, att sexualbrotten är brott mot "person" förtydligades och förstärktes i samband med den senaste stora sexualbrotts­reformen, den från 2005.

Straffbestämmelserna om sexuella övergrepp var, underströk regeringen och riksdagen, till för att garantera "varje människas absoluta rätt till personlig och sexuell integritet och sexuellt självbestämmande".

Könet eller könsidentiteten spelar således ingen som helst roll. För straffansvar räcker det med att gärningsmannen har uppsåt att våldföra sig på en "person", att med våld eller hot om våld kränka en "människas" sexuella integritet. Och det uppsåtet hade den tilltalade i det här fallet. Det slår tings­rätten själv fast.

Vad är det då som fått dom­stolen att döma så befängt?

Förmodligen är skälet ingrodda föreställningar och gammal närmast omedveten moralism. Juridiken påstår sig alltid vara objektiv och höjd över alla fördomar. Men det är förstås inte sant. Rättsväsendet fungerar inte i ett isolat bortom politiska, medicinska och sociala sammanhang.

Transsexuell är ett ord med belastning och laddning. FN:s världshälsoorganisation (WHO) klassar transsexualism som psykisk sjukdom, en "mental rubbning" (värt att minnas här är att WHO ända fram till 1990 klassificerade homosexualitet som en "sexuell anomali" och en "mental rubbning").

Så gott som alla FN:s medlemsstater följer WHO:s syn på transsexualism. I många länder tvingas transsexuella till medicinsk behandling, till steril­isering eller kastrering.

I en överväldigande majoritet av Europarådets länder styrs rätten mot en föråldrad sedesamhet. Föga hjälper det att Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i en dom mot England år 2002 (Goodwin v. UK) fastslagit de europeiska ländernas skyldighet att garantera transsexuellas rätt "to personal development and to physical and moral security in the full sense".

Inte heller tycks någon vikt fästas vid att Europa­rådets kommissionär för mänskliga rättigheter år 2009 uppmanade medlems­länderna att hålla sig till fri- och rättigheterna och se till att värna och främja transsexuellas "rätt att själva avgöra vilket kön man identifierar sig med och vill leva som", att beakta denna rätt i alla sammanhang, att sluta se transsexualism som en psykisk störning och att sätta stopp för tvånget till medicinsk behandling och steriliseringar ("Human rights and gender identity", 2009).

Vanans makt är stor. Vanans och traditionens.

John Stuart Mill, liberalismens stora lärofader, är en av många tänkare som åskådliggjort och varnat för traditionens inverkan på rättsskipningen. Så bland annat i ett numera bortglömt feministiskt manifest, The subjection of women. Det tycks oerhört svårt att få domstolar att i sexualbrottmål förhålla sig strikta och fria från gamla föreställningar om att "skylla sig själv". Brottsoffrets vanor, tillit, klädsel, alkohol­påverkan - allt påverkar domstolen, ibland utan att den själv är medveten om det.

Mannen är, outtalat, överordnad kvinnan. Den hetero­sexuella är överordnad den homosexuella. Den med befäst och entydig könsidentitet är överordnad den transsexuella. Och de som är underordnade må i princip ha samma rättig­heter som de överordnade. Men som sagt: det är i princip. Inte i praktik i en tingsrätt i en vanlig mellansvensk stad.

Kvinnan som grät i en port i Örebro och som överfölls av en våldtäktsman har överklagat domen. Hon vill att brottet bedöms som försök till våldtäkt.

Jesús Alcalá, frilansjournalist