Margareta Sörenson ser Louise Boije af Gennäs politiska satir Kvinna klädd i solen på Stockholms stadsteater.
Egentligen är frågan stor och mycket allvarlig: medierna och politiken, hur förhåller de sig till varandra? Kommunicerande kärl eller en granskande tredje statsmakt som synar politiken i sömmarna?
De folkliga och underhållande politiker som medierna vill ha dansandes i tv på prime time, är de verkligen samma politiker som väljarna vill ha?
Också en allvarlig fråga kan man förstås skoja med. Satir är en viktig (och rolig) del av medias bevakning av det politiska livet. Men det är knappast en satir Louise Boije af Gennäs har skrivit med sin pjäs om Anna Kruse, partiledare i det socialliberala partiet. Ett litet parti som just valts in i riksdagen och väntar på besked om en ministerpost, beroende på vilken koalition som bildas.
Det är snarare en ganska fyndig bild av det politiska livet. Men i huvudsak liknar Kvinna klädd i solen verkligheten alldeles för mycket för att bli träffande på allvar. Den har inte satirens klös eller udd, utan hamnar ideligen närmare ett reportage från Almedalen eller en sit com, känslan av ett underhållningsprogram i tv är överväldigande.
Svenssons fast hemma hos Kruse, där mor i huset är beredd att gå över lik, nästan, för en ministerpost. Tonåriga dottern sätter sig ensam på tvären, och är som rollfigur den som blir både mest allvarlig och mest humoristisk genom sin lite absurda och fatala svärta.
Anja Lundqvists beslutsamma Mona/Maud/Maria-liknande politiker liknar verkligen Mona/Maud/Maria lite för mycket. Nervös assistent i grå kofta (Tina Råborg) ser pricksäkert ut som alla nervösa assistenter i bakgrunden, här också med en kärlekshistoria med Anna Kruses fähund till man; Lennart Jähkels skuldmedvetna och överslätande leende är oöverträffat. Och in stövlar känd politisk reporter spelad av skenbart trivsam Ralph Carlsson.
Susan Taslimi som har regisserat har fin känsla för komiska poänger, det ser lovande ut för hennes uppsättning av Trettondagsafton senare i höst.
Men för 50-årsjubilerande Stockholms stadsteater som inlett säsongen med försäkringar om gott självförtroende och stort allvar, är det en beskedlig och lite för ytlig start. Reportern väljer bort sanningen, den gravida assistenten väljer bort barnet hon väntar, tonårsdottern väljer bort uppriktigheten.
Pjäsen väljer bort det allvar som är all komiks moder, men fångar flyhänt upp tidsanda och markörer. Fram till valet om en knapp månad är den kanske angelägen. Knappast längre.
