Peter Cornell vill (Expressen 8/1) inte ”så lättvindigt” som jag (Expressen 23/12–09) ”vifta bort hela problematiken” med dagens kulturkritik. Till skillnad från ”insiktsfulla skribenter” som XX, XX, XY, XY, XX, XY, XX och XY – alla medverkande i 00TAL:s sista nummer, ”Vässa kritiken!”.
Peter Cornell har könsbalanserat de insiktsfulla, och därmed osynliggjort den tyvärr ännu 2010 behövliga räkning av män och kvinnor som jag gjorde i min korta kommentar. Men så är vi kvinnor vana att rista i runor under de manliga bautastenar som ännu dominerar mainstreammediernas kultursidor.
Jag räknar vidare i 00TAL:s innehållsförteckning: där nämns, undantaget två manliga debutanter, 13 kvinnor och 22 män. Alltså 38 procent, snäppet över de 33 procent som brukar vara gränsen för att kvinnors närvaro upplevs som lätt påträngande.

Ja, jag blir betänksam när vita medelålders män med makt och status uppträder i kverulerande klump och säger att allt var bättre förr. Särskilt som jag har sett ungefär samma kritikkritik återkomma gång på gång under mina 25 år i branschen.
Och även om jag inte har varit på KB och läst mikrofilm på länge minns jag från barn- och ungdomen att DN:s och SvD:s gigantiska kulturredaktioner med gott om tänketid ”i forntiden” endast hade en broadsheetsida (fyran) till sitt förfogande. Nöjet några sidor längre bak. Annonser flest, som nu. (Att döma av Anders Paulruds skildring
i Som vi älskade varandra söp och sov dessutom herrar kulturredaktörer mer än de skrev.)

Med räkningen avklarad lyssnar jag hellre till de inte så tvärsäkra men sannerligen insiktsfulla rösterna, som exempelvis Horace Engdahl. Eller Carl-Johan Malmberg, som även han känner igen ”kverulansen” sedan 30 år. Och apropå tabloidiseringens skuld ”i frågan om kulturjournalistikens eventuella förfall”, svarar forskaren Josefine Sternvik ”NJA!” i en artikel som är både upplyftande och deprimerande.

John Swedenmark icke att förglömma, i numrets roligaste text. Han har vett att hoppas på ”den elektroniska publiceringen”, och lägger rentav ett konkret förslag om statligt sponsrade kultursajter.
Man kan inte slentrianmässigt avfärda webben som en enda ”tyckargyttja” där ”spottloskorna” (Mats Gellerfelts ord) yr, vilket så många gör. Här finns kulturkritiskt guld. Ta Malte Perssons, Eva Ströms, Björn Kohlströms, Therese Bohmans eller Nils Schwartz bloggar, eller för den delen queerfeministiska Fulradio; det finns många fler. Att inte tala om alla ambitiösa utländska sajter.

Men visst har vi problem: sjunkande honorar och tidsbrist är självklara sådana och har med papperstidningarnas allt sämre lönsamhet att göra. Säkert håller också alla kritiker med om att ”jättefotografier av författare, förhandsintervjuer i stället för kritik, fixering vid evenemang och kända personer, svärmar av åsikter och tyckanden och en övertro på ’debattens’ dramaturgi” är skittråkigt.
Därmed inte sagt att läsarna tycker detsamma. Sternvik redovisar statistik, som att hälften av dem helt hoppar över kultursidorna och att kvinnor läser mer kulturmaterial än män (en orsak till den sjunkande status som särskilt män menar har drabbat kritikerna, frågar man sig?).
Sternvik skriver också att det är ”mycket svårt att slå fast kulturmaterialets utveckling”. Naturligtvis. Få saker är besvärligare än att korrekt avläsa samtiden mot det nära förflutna, den tid som man ju är, eller åtminstone lever i och av. Det skulle i så fall vara att se in i framtiden.

Mera matte: i SvD Kultur räknar jag en söndag till 15 sidor kultur och kritik, överdimensionerade sex popkultursidor om Mad men, sex sidor resor, tio sidor annonser och fyra tv- och radiosidor.
Inte så illa, väl? Själv bekymrar jag mig just nu mest för dagstidningarnas krympande utrikesrapportering med ett minskat antal korrar och för opinionsbildningens politiskt liberala slagsida. Samt för ungdomars minskande studium av andra språk än engelska – ett faktum som verkligen krymper det kritiska synfältet.