Den kubanska revolutionen inträffade för cirka femtio år sedan. Det började den 26 juli då några radikala ungdomar stormade en kasern i Santiago, det var 1953. Efter skärmytslingar i bergen och gatustrider i en del städer inleddes segermarschen till Havanna den 3 januari 1959. Man visste att det var så romarna gjorde.
Fidel Castro satt själv uppkrupen på en stridsvagn, omgiven av stora skägg. Det återstod några operationer i sydost (Santiago), men segern var vunnen.
Det var ett inspirerande ögonblick. Kuba fick många nya vänner, även här. Gamla regimen hade varit hemsk på ett latinamerikanskt sätt, staten i militärens hand och samhället i förbrytarnas. När tyrannen störtades (han hette just då Batista) var friheten möjlig. Jag minns de lyriska samtalen i Havanna våren 1962. Det var något nytt, fastän Kuba har en lång filosofisk tradition om befrielsens vägar. En leder till frihet.
Det gick inte så. Revolutionen stannade i sitt utgångsläge. Undantagstillståndet hävdes inte. Den tidiga ledningen – de rymdes i en motorbåt, som kan beskådas på ett torg idag – tycks inte ha tagit sin tradition i besittning. Händelserna var dramatiska men filosofin enkel, om än grann (jag läser om Fidel Castros tidiga tal som utgavs av Kubas motsvarighet till Verdandis småskrifter, “Obra revolucionaria”). Om de stora frågorna, befrielsens väg till frihet, ingen diskussion. Inte mycket till yttrandefrihet, det kanske var därför. För revolutionen all frihet, mot revolutionen ingen frihet, löd formeln.
USA:s hållning var säkert avgörande, särskilt i början. En rolig affisch fångar stämningen. Onkel Sam rusar iväg med raketer under armen och en dollarväska i handen. Texten lyder: Om los yankis inte kan leva 90 miles från ett socialistiskt land – så flytta då!
Det är idag elva amerikanska presidenter sedan Fidel Castro kom till makten. USA har prövat allt för att störta honom, invasion (Grisbukten), terrorism, bojkott. Ibland förståeligt, då Kuba låtit Sovjet installera missiler just 90 miles från Florida, men i regel bara ogenomtänkt. USA har egentligen inte haft en Kubapolitik utan mest det kalla krigets betingade reflexer, plus vissa koloniala reflexer. För länge sen fick USA något så ovanligt som invasionsrätt på Kuba. Det fanns avtal om det.
En elva presidenter lång upprördhet, kan vi säga. Kanske ändras det nu under den elfte. Han brukar förstå.
Fidel Castro omgiven av
revolutionsbröder inför stormningen av Moncadakasernen 1953.
Det förklarar kanske att ingenting hände. Undantagstillståndet tog inte slut. På femtio år har den kubanska revolutionen skapat ett envälde med relativt goda vårdcentraler. Det finns hopp som jag snart ska förklara, men det är historien. Revolutionen stannade i växten liksom de unga ledarna, som idag är överåriga men i tjänst. Den som bäst skildrat detta de inställda möjligheternas styrelsesätt är Régis Debray, den unge franske författare som kallades in av Fidel för att höja den intellektuella nivån.
I en självbiografi från 1996, Loués soient nos seigneurs, Ära vare våra herrar, berättar Debray om sina år i maktens centrum. Han befinner sig i skogen. Gerillan lever ett underjordiskt liv fastän den nått makten.
Det är som om de svåra frågorna om friheten fick den att förlänga befrielsen. Fidel kommer inte ut ur skogen utan sitter vid vägkanten mitt i natten och fattar strategiska beslut. Med sig har han ett brokigt följe av gycklare, livvakter, författare och torpeder. Statssaker avgörs i månens sken eller snorklande över revet. Makten har ingen boning utan är där fursten är.
Det man slås av i denna berättelse är den sorglösa tonen i den innersta kretsen. Längst in är revolutionen frivol och nästan tanklös. Analyserna urdåliga men handlingskraften stor. Man går genast till aktion.
Det är svårt att förstå detta, att revolutionen inte nådde fram till sin andra dag. Beredskapen var enastående men drömmen, den som en gång satte igång allt, efter hand tunnare. Idag talar man dock försiktigt om en transición, övergång. Något har hänt. Man kan möta en de resonablas sammansvärjning en vindlande trappa upp i något torn. Det är de tankfulla som gömmer sig, inte de tanklösa. Samtalen lyser av den filosofiska traditionen från José Martí, Céspedes och Luz y Caballero.
Tyst och stilla utarbetar de sina planer för Kubas demokratisering. Det ser ut som statliga utredningar med stämpel och allt. Man fylls av hopp då man klättrar ned för stegen i tornet, minns jag.
Livet kan tyckas ganska hårt i väntan på en lösning. Det är dock inte hela sanningen. Allt är slut på Kuba utom rom, cigarrer, skönhet och sång.
