I likhet med Svenska Dagbladet har jag länge känt ett behov av att anpassa mig till läsarnas nya medievanor. Jag har därför beslutat mig för att möta en ny tids utmaningar genom att radikalt skära bort vitala delar av min alltför kostsamma tankeverksamhet för att kunna fördjupa och kvalitetssäkra det som blir kvar.

I fortsättningen kommer den här krönikan att skrivas enbart med vänster pekfinger. Detta givetvis för att kunna garantera att allting som här skrivs har det rätta måttet av vänsterpolitisk korrekthet. Tidigare har den vänstra handen inte riktigt vetat vad den högra har haft för sig, vilket kan ha orsakat läsare problem med att förstå vem och vad jag egentligen angriper.

Jag har också opererat bort ena halvan av min hjärna. Om det är den vänstra eller högra vet jag inte riktigt, eftersom mina tidigare rudimentära kunskaper i neurologi nu är helt obefintliga.

Jag har också delat upp krönikan i två distinkt avskiljbara delar. I den ena delen meddelar jag vad jag för dagen har på hjärtat, i den andra fakturerar jag det belopp som jag anser att kulturredaktionen är skyldig mig. Det brukar ofta bli en festlig polemik med högt i tak. Denna mera affärsmässiga del av mina skriverier kommer dock enbart att finnas tillgänglig i digital form och kräver en särskild prenumerationsavgift.

På sikt räknar jag med att hela krönikan bara kommer att vara tillgänglig på nätet. Papperstidningens försvarare framhåller ofta nostalgiskt att det inte går att slå in gamla fiskrester i en nättidning. Men vem slår i dag in fiskrester i tidningspapper? Andra hävdar att tidningspapper är det bästa som finns när man putsar fönster. Men det finns ju gränser för hur rena man egentligen vill ha sina fönster. Eller för den delen sitt mjöl.

Jag har under skrivandets gång noterat att det går betydligt långsammare att skriva med bara ett finger. Men i gengäld ger det mera tid för fördjupning, guidning och nya perspektiv. Liksom att sätta nyhetsagendan, ge sammanhang, förståelse, kunskap och överblick.

Vänster pekfinger vet jag var jag har. Andra fingrar som blandar sig i spelet är ofta kladdiga av sylt från okända och av varandra beroende källor. Ett lillfinger kan ofta ta hela handen. Jag känner att jag helt enkelt har blivit tydligare. Mera enahanda om ni så vill. Men tydligare.