I mitten av 1980-talet fick Södertäljepolisen ett fejkat bombhot från ”Kommando Rudolf Steiner”. En nattstånden ickehändelse som lyfts fram centralt i Erik Almqvists jättereportage om Järnaantroposoferna i nya numret av tidningen
Filter.
Vid samma tid, 1986, författade den antroposofiskt sinnade Per Anders Rydelius, senare professor i barnpsykiatri, en liten rapport om att barn med funktionshinder tycktes ha det bra på antroposofiska Mikaelgården i Järna. Ett vetenskapligt nattståndet dokument som häromveckan fick en central betydelse för SVT:s
Rapport, i ett inslag om behandling av barn med neuropsykiatriska funktionshinder.
Detta är talande. Svenska medier är tillbaka på 1980-talsnivå i fråga om kritiskt tänkande kring neoesoteriska företeelser som antroposofin.
Det är ingen tillfällighet att ett magasinsreportage och ett SVT-nyhetsinslag inom loppet av en vecka gör naiv propaganda för en modernt uppsminkad 1800-talssekt av kristna kvacksalvare och astrologiflummare, efter att ha låtit researchen vila på material utsorterat av antroposoferna själva.
Det är snarare toppen på ett isberg som tornar upp sig i allt kallare mediaströmningar; ett samtidsfenomen sprunget ur ett informationsöverflöd och en infotainment-förvirring där ideologier och nyandligheter tilldöms samma kunskapsvärde som, och inte längre anses behöva korrelera med, vetenskap. Där verklig vetenskap i sig är så avancerad att journalister lätt lockas in på de genvägar som pr-sinnade och nyhetsmässiga pseudovetenskapare pekar ut.
Foto: Hoelstad Peter När
Filter och
Rapport, båda tillhöriga ett toppsegment inom svensk undersökande journalistik, samtidigt och oberoende av varandra havererar inför antroposofiska irrläror är det omöjligt att inte klumpa ihop dem med ett halvdussin dumsnälla
DN Söndag-reportage om antroposofernas arkitektur och biodynamiska odlingar, med Kunskapskanalens skrattretande waldorfreklam
Pedagogikens giganter nyligen, eller med Göran Rosenbergs dimmiga kvacksalvarreklam i antologin
Inspirerad av antroposofin.
Svenska medier vidarebefordrar omedvetet och effektivt en modern antroposofisk apologetik, med en flerfald av röster inifrån rörelsen medan kritiker ställs utanför. Och antroposoferna är små mästare i att, utåt, låta sunda och försiktiga.
I
Rapports fall, och precis som när
DN Söndag är på sina regelbundna inspirationsresor i Järna, nämndes inte ens att verksamheten som idealiserades var just antroposofisk.
När det handlar om Saltå Kvarn må detta vara hänt, men när SVT:s främsta nyhetsprogram framhåller en ickevetenskaplig, religionsdoktrinerad ”metod” som Sveriges bästa behandling för barn med autism och aspergers, då är det fråga om publicistisk hjärnblödning.
När
Rapports Katia Elliott är på Mikaelgården och filmar uppvisas ett under av lågmäld harmoni bland autistbarnen – men när dörrarna stängts är det inte längre barnen som fokuseras utan den egna inre andliga övertygelsen.
Autism handlar inte om gott och ont, men ”antroposofisk neuropsykiatri” söker just det ”goda” för religionens skull, de tror att de lyfter fram det ”goda” i barnen genom att ignorera, ibland bestraffa, det ”onda”.
När barnen har sina lugnaste stunder, när de spelar instrument eller svävar runt i skön eurytmik, tycker sig den sekteristiska personalen se bekräftelsen på att Steiners astrologiska ”metod” fungerar. När det inte fungerar är det barnens, eller föräldrarnas, fel.
Och när
Filter lyfter fram Vidarkliniken ges ingen konkret bild av vad dess ”läkekonst” verkligen handlar om, man konstaterar bara att den är ”omtvistad” och kritiserad, men att ”många studier” visar att den fungerar. Vilket är en lögn. Många studier har försökt, ingen har lyckats.
Svenska läkare har hoppat av antroposofin i ursinne över att varken medicin eller metodik – som inte ens bygger på någon empirisk, traditionell läkekonst, utan på den outbildade Steiners fria fantasier – fungerar.
En som dock stannat kvar i gemenskapen är Per Anders Rydelius. Så naturligtvis är det just honom
Rapport intervjuar, och honom reportern i mejl till mig efteråt hänvisar till när hon ska motivera det usla Mikaelgården-exemplet (”en forskningsrapport från 1986 bekräftar att deras vård fungerar…”).
Varför tycker inte Rapport och
Filter att det är minst lika viktigt att vi får veta något om hur det rent praktiskt går till när antroposoferna utövar medicinsk och psykiatrisk vård?
Vidarklinikens grundfilosofi är att ”en rationell läkeprocess drar nytta av växter som starkt skyddar sina frön i frukter med läderartat skal” – läs det gärna igen, eftersom ni inte fick göra det i
Filter, och fundera över antroposofins fria tolkning av ordet rationell.
Varför går
Filter nogsamt igenom antroposofernas obekräftade helbrägdagörelser, utan att kontrollera uppgifterna eller ge kontrasterande detaljer om alla som farit illa, och tvingats dö i depression efter att antroposofer förklarat att patienterna själva bär skulden för sin cancer?
Varför inte notera vad Vidarklinikens grundare Ursula Flatters själv skrivit om varför mistlar är den bästa cancermedicinen (om inte dans och akvarellmålning hjälper):
”Cancer är besläktad med döden och vi letar därför upp en ursprunglig naturprocess för att hitta den läkande kraften. Misteln är som ett barn som inte uppnått jordemognaden bland växterna. Här finns en naturprocess bevarad från tiden då jorden var ung, som är lämplig för behandlingen av den obalans som ligger till grund för cancer.”
Rapport och Filter skildrar antroposofin som fasadputsad idealism men engagerar sig inte i bistrare realiteter. Erik Almqvist i
Filter lägger stor vikt vid att återge 70-tals-”medelsvenssons” åsikter om antroposoferna, att ”de äter konstig mat och luktar konstigt”, men viker inte in på ett enda konkret spår av all förkrossande kritik som finns i dag från såväl vetenskapligt håll som avhoppare och offer.
Å andra sidan – tänk om Rudolf Steiner och barnläkaren Jackie Swartz skulle ha rätt i sina fantasier! Då kanske både
Filters och
Rapports bekvämlighetsreportrar återföds till grävjournalister nästa gång.
Kjell Häglund
kulturen@expressen.se
