När scenografen och kostymdesignern Mathias Clason gör stor regidebut på Kungliga operan har det inte sparats på krutet. Två kortoperor till priset av en - Bartóks Blåskäggs borg och Bernsteins Trouble in Tahiti.
Och framför allt ett total-Clasonskt scenrum med det bästa från sagomedeltidsblinget i Skönheten och odjuret, komplett med egendesignade kostymer som tas av och på likt på Stockholms modevecka.
Det finns nog dem som provoceras av den tendensen, men jag hör inte till den skaran.
Det blir spretigt, javisst. Blåskäggs borg och Trouble in Tahiti passar egentligen inte ihop vare sig stil- eller genremässigt, mer än att de råkar handla om mänskliga relationer.
Men hovkapellet under Gregor Bühl får visa upp sin flexibilitet när de växlar mellan Bartóks illustrerande pentatonik och Bernsteins ojämna taktarter och populärkulturellt nedsänkta konstmusik.
Blåskäggs borg. Foto: Foto Markus Gårder
Och Clason får visa sin regiförmåga i både förhöjt farsspel och psykologiskt drama. Det går för det mesta bra.
Dock kanske inte i fallet Terje Stensvold - den stora Wagner-stjärnan i den här föreställningen - som i stort sett inte gör annat än att stå rakt upp och ner.
Man kan säga att det passar en sångarroll med så många långa, statuariska toner, men man skulle också kunna säga tvärtom.
Paulina Pfeiffer får desto mer utrymme som en ung, passionerad och sångligt levande Judit.
Viktigt är att Clason, precis som sin regilärare Peter Konwitschny i Salome på Göteborgsoperan i höstas, låtit sin kvinnliga huvudperson göra uppror i stället för att besegras.
Salome i Göteborg flydde från Herodes hov med Johannes Döparen.

Judit, som lämnat sitt hem för att hon älskar Blåskägg, eller i alla fall för att hon vill fly borgerliga konventioner, sticker ett svärd i ryggen på honom när det visar sig att hon inte är ensam fru i borgen.
Enligt Clason själv i programboken har han fått (manlig) kritik för den ändringen. Jag kan inte annat än applådera, och den tysta queerpolitik som gömmer sig i båda operaföreställningarna - i de icke kommenterat manliga dansarna (Carl Inger och Carl Olof Berg) som spelar två av Blåskäggs fruar och i Trouble in Tahitis eventuellt självbiografiska sub-berättelse om bisexuelle Bernstein som själv ingick traditionellt äktenskap och försökte bota sin läggning med terapi.

Det är just tragikomiska pärlan Trouble in Tahiti som tar hem vinsten med technicolor-parodierande shownummer som Clason och koreografen Carl Olof Berg mycket fint har förstorat upp. Men också tack vare briljerande Susann Végh och Ola Eliasson; beslöjade Végh med magnifika låga toner och Eliasson som hela tiden växer som sångare och aktör.
Det är märkligt hur en i dag så populärkulturellt uttjatad historia som den om det olyckliga äkta paret i den amerikanska förorten kan kännas så angelägen igen.
Men det gör den, när den för en gångs skull har skrivits 1952 då medelklassflytten till suburbia var i gång som mest. När två ensamma kafébord åker upp genom golvet och Eliasson och Végh sätter sig vid dem var och en för sig är det som om en kniv sticks rakt i hjärtat. Kanske för att jag är på föreställningen tillsammans med min tilltänkte. Men troligen mest för att det är så sorgligt - och bra.
Trouble in Tahiti. Susann Végh och ensemblen.Foto: MARKUS GÅRDER