Claude Lévi-Strauss liknar de olika kulturerna vid spelarna kring ett roulettbord. Lars Gustafsson läser en biografi över den epokgörande strukturantropologen.
Det spektakulära nederlaget i Dien Bien Phu 1954 är början till slutet för det månghundraåriga franska kolonialväldet. Algeriet måste, vilket ingen riktigt hade trott, ges upp inte så långt därefter. Med uppslitande politiska och moraliska konsekvenser. Senegal, länge en fransk provins med representation i deputeradekammaren, följer lite senare.
Förvirringen i fransk politik är förutsägbar. Frankrikes kommunistparti röstar för ytterligare 10 000 soldater till Algeriet. Simone de Beauvoir har berättat i sina memoarer Tout compte fait (på svenska Allt som allt) om chocken när detta parti, en gång det självklara basområdet för tidens författare och filosofer, nästan en försörjningsinrättning med sina belöningar och förmåner, plötsligt är i stenhård kollision med samma intellektuella.
Stödet för Algerietkriget var möjligen en ännu viktigare vändpunkt i de franska intellektuellas historia än den sovjetiska inmarschen i Ungern hösten 1956. Jean-Paul Sartre beskrev ockupationen i en tidningsintervju som "ett folkmord".
När makteliter - som den franska kolonialmakten och dess intressenter - förlorar sin ställning blir inte sällan de intellektuella eliterna produktiva. De tänker om. Eller undergår personalbyten.
1955 kommer den bok som blir vattendelaren. Det är svårt att sätta etikett på den, den blandar antropologiska erfarenheter från Brasilien och Indien på 1930-talet, melankoliska betraktelser över en antropologs ensamhet och slutliga oförmåga att bli en del av det han studerar med en stort anlagd syn på civilisationen som förefaller helt enkelt vilja göra slut, en gång för alla, på den från 1800-talet övertagna synen på civilisationen som en framstegstrappa.
Boken heter Tristes tropiques och författaren Claude Lévi-Strauss.
Marx, Sartre, alla de politiska filosofer som har satt sin prägel på franskt intellektuellt liv fram till århundradets mitt, delar en historiesyn som är, kan man säga, en trappa. På nedersta steget finns jägare och samlare. Civilisationens väg går mot ett teoretiskt tänkbart sluttillstånd efter att ha genomlöpt ett antal nödvändiga faser. Ett slags grundläggande determinism.
Lévi-Strauss öppnar för en helt annan kulturuppfattning, som leder till en ny intellektuell rörelse, helt olik Sartres existentialism och den ingrodda marxistiska determinismen.
Han gör det möjligt för Michel Foucault att visa hur vansinnets sociala former anpassar sig till de historiska situationerna, inte till den mentala hälsan, och han ger psykoanalytikern Jacques Lacan den avgörande idén om att det undermedvetna fungerar som ett språk. Kort sagt:
Lévi-Strauss öppnar för något nytt som ännu inte riktigt har nått den europeiska periferiens kultursidor. Filosofer som Glucksmann och Bernard-Henri Lévy vore knappast möjliga i sin övertygelse om att framtiden är en grupp av sannolikheter och inte en fastlagd slutfas, vore heller inte möjliga utan det strukturantropologiska perspektivet.
I ett av de senare verken skall Lévi-Strauss införa en helt annan metafor för vad "civilisation" vill säga. De olika kulturerna sitter som spelarna kring ett roulettbord.
De satsar sin intelligens, sin livsvilja mot olika yttre villkor. Några, som greker och tyska 1800-talsprofessorer utvecklar matematiken ofantligt. Några, som samer och inuiter, utvecklar raffinerade överlevnadsmetoder i extrema klimat. Andra, som polynesierna, blir experter på att navigera över de stora tomma havsytorna. Och indianstammar i Brasilien utvecklar komplicerade system för släktskap och giftermål, incestregler som gör samhället till en precisionsmaskin för sitt eget bestånd.
Det finns ingen av dessa kulturer om vilken man kan säga att den är mer avancerad än den andra. De spelar olika spel och spelar dem med framgång.
Lévi-Strauss var inte särskilt välkänd före Tristes tropiques eftersom han hade tillbragt sina aktivaste år i Brasilien med strapatsrika resor, in i det innersta inlandet på jakt efter de indianstammar som kunde förmodas representera ett av kolonialismen ostört tillstånd. Vad han fann var inte alltid uppmuntrande, men tillräckligt för att bygga om hela synen på antropologin och vad den kan vara.
Lévi-Strauss, som namnet säger jude, lyckas fly den snabbt växande antisemitismen i det formellt ännu oberoende Vichyfrankrike, når New York och fördjupar i New Yorks stadsbibliotek sitt enorma vetande om utomeuropeiska kulturer och mytologier.
Han umgås med Breton och de andra exilförfattarna och han finner en vän som är i färd med att öppna ett helt nytt perspektiv: den rysk-franske lingvisten Roman Jacobson.
Det är inte språkljuden som bär mening, det är hur de förhåller sig till varandra, finner Jacobson. Meningen hos ord som "vind" och "kind" finns i olikheten mellan två konsonanter. Denna olikhet är en kugge i ett mäktigt maskineri: språket. Och Lévi-Strauss överför, i ett ovanligt snilledrag detta betraktelsesätt till vetenskapen om människan. Strukturantropologin är född.
Reglerna för släktskap och giftermål kan ses som ett komplicerat system där männen utbyter kvinnorna som gåvor. Simone de Beauvoir, som har lovprisat Tristes tropiques, protesterar våldsamt. Hon har just själv utgett sin mycket mera ålderdomligt evolutionära Det andra könet när hon läser detta. Och Lévy-Strauss svarar suveränt:
Men man kan likaväl se det så att det är kvinnorna som utväxlar männen som gåvor. Det viktiga är att ingen får en gåva tillbaka.
Detta är Lévi-Strauss i ett nötskal.
Det tog tid för Claude Lévi-Strauss att vinna erkännande i sitt hemland. Ett tag betraktades han - på ett rätt typiskt franskt sätt - snarare som ett kuriosum från utlandet. När han väl vann det blev det desto mer. En del yngre antropologkolleger ansåg att han blivit lite för mycket av fåordigt orakel och förstelnad akademiledamot.
Den briljante unge australiske antropologen Patrick Wilcken berättar i en ny biografi -Claude-Lévi Strauss. The poet in the laboratory - att den store antropologen lät sig väljas in i franska akademin därför att han ansåg att alla ritualer var ett värn mot vad han fruktade mest: en nivellerad världskultur. (Ska Sveriges samer få slakta renar på ett sätt de har gjort i ett par årtusenden eller ska de ta order av några naturvårdseminenser i Stockholm att höra upp med det?)
Övercivilisation eller mångfald? Världscivilisation eller den mänskliga rouletten? Det är bara en av de många intressanta konflikter som Wilcken berör i en biografi som är helt föredömlig därför att den intresserar sig för en stor mans intellektuella utveckling - inte för hans fruar, institutionsintriger och förmögenhetsutveckling.
Kanske måste en sådan klargörande och fascinerande biografi över en antropolog komma från en annan kontinent än dennes egen?
