Det känns ibland som om det var Studio Total som upptäckte det lilla konstiga landet i öster. Hemvist för en smått löjlig, galen diktator och en säkerhetstjänst som fortfarande heter KGB. Platsen där man – som i förrgår då korrar från bland annat Reuters och AP greps under bevakning av en protestaktion – slår och fängslar journalister. Ett tacksamt PR-objekt.

Upplägget var i det närmaste perfekt: livsfarligt och i demokratins tjänst. Symboliken i det hela går heller inte att misstolka: ett mjukisdjur som alla har en relation till, ett frihetsbudskap som ligger de flesta varmt om hjärtat: "Slutlekt, herr diktator".

Målet kan alltså sägas vara uppnått. Fint så, men målet var felaktigt. Den fruktade diktatorn som under de senaste 18 åren har sett till att oppositionella politiker försvinner spårlöst, som har tillintetgjort fria medier och civilsamhället, som har riggat vartenda val sedan 1994, skrivit om lagar efter eget huvud, krossat så gott som alla demokratiska institutioner, brutalt slagit ner varje försök till protester – han är inte själva problemet. Han är ett resultat av det.

Och problemet kallas kulturlöshet. Det finns olika definitioner av vad kultur är för någonting, men låt oss anta att kultur är det väsen som förvandlar en befolkning till ett folk. Den gemensamma referensgrund som alla boende i ett Dmitri Plax   visst land kan förhålla sig till. Denna referensgrund måste omdefinieras hela tiden, det är så man håller en kultur vid liv. Detta ständiga byggande kan generellt göras på två sätt: ett inkluderande och ett exkluderande. Bygger man kultur på ett exkluderande sätt, vet man var man hamnar: arbetet och ansträngningarna är riktade mot det gyllene seklet någonstans i det förflutna då allt var gemytligt, känslorna var äkta, flickorna hade flätor och rosiga kinder och pojkarna ett fast handslag och en sträng, men rättvis blick. Detta sökande efter det rena och ursprungliga går oftast hand i hand med nationalistiska idéer, och strävan efter att nå renhetens källa leder förr eller senare till nazismen i dess olika former.

Det inkluderande sättet söker finna rum och sammanhang för alla nya uttryck, förena alla möjliga influenser och synvinklar, och bygga en referensgrund som ger olika samhällsgrupper en sorts gemenskap som inte är tvingande.

Nallebombningsmålet i öst utgör dock ett förskräckande exempel på vad som händer ett land som berövas sin kultur, där den kulturella processen avbryts med våld och den gemensamma referensgrunden försvinner ut i ett hav av tomma slagord och total historielöshet.

Då närmar vi oss frågor som inte går att (nalle)bomba bort, som är smärtsamma och kontroversiella. Om du inte kan visa på din kulturella särart försvinner du i någon annans kultur. Om du inte har rätt till ditt modersmål kommer du att prata någon annans språk. Om du inte kan hävda ditt namn kommer du att bli kallad vid ett annat.

Allt detta har vi ett exempel på. Ett litet land som ligger 80 mil bort, i öster. Hoppas ni vet vad det landet heter.

Dmitri Plax

kulturen@expressen.se

Dmitri Plax är författare och konstnär, medarbetare på Radioteatern. Född i Minsk. Hans senaste bok är Re citat iver (Ersatz, 2012).