Hej, jag heter Gunnar och jag är skrivarkursbroiler. Efter fyra år som elev på bland annat Biskops-Arnö och Litterär gestaltning i Göteborg, kan jag utan vidare säga att en betydande del av min väg mot ett författarskap ägt rum på kurs. Jag skrev mina tre första romaner på institution. Som tjugoåring hamnade jag i ett sammanhang där mitt skrivande togs på allvar, jag vågade göra anspråk på att vara en skrivande individ. Men det fanns sidor som var mer problematiska. Ofta kände jag mig smutsig, inte fin nog, dum i förortshuvudet. Jag ville ju så gärna in i värmen, inte ut ur den innan det ens börjat. På sätt och vis började min resa in i den kulturella klassen här, jag hade en avlägsen släkting som skrev, ett fint efternamn, en kil in i det offentliga rummet som jag pressade mig mot eftersom det gav näring åt min största dröm: att ge ut en bok.

Av ovan nämnda skäl läste jag Lidija Praizovics text i det första numret av Const Literary (P)review med stort intresse. Praizovic redogör i skönlitterär form för sina erfarenheter som elev på Biskops-Arnö. Det är en text som pendlar mellan ilska, sorg, förvirr­ing, klasshat och sårbarhet.

Praizovic skildrar detaljerat sina klasskamraters reaktioner när det visar sig att hon skriver om dem. Texten sätter mitt i det infekterade och problematiska fingret på något jag har saknat i den offentliga skrivarkursdiskursen, som tidigare mest kretsat kring den oväsentliga frågan huruvida skolorna bidrar till en likriktning inom den svenska litteraturen (författarnas böcker är nog bevis i frågan).

Det Praizovics text ställer på sin spets är var och när det offentliga rummet börjar och klassproblematiken, vem som har förutsättningar att bli författare och hur det går till. Praizovic hänger ut sina kompisar på samma vis som Maja Lundgren gjorde med sina kolleger i Myggor och tigrar.

Precis som när den debatten gick varm så dyker frågan om psykologisk ohälsa och redaktionellt ansvar upp som ett paket på posten. Jonas Thente skriver i Dagens Nyheter att texten är "i det närmaste patologisk". Författaren Lyra Ekström Lindbäck går ett steg längre och beskriv­er Praizovic som "Patologiskt besutten av den paranoia som kan följa av underordning". Praizovic närmar sig maktens strukturer genom att exemplifiera dem i den värld hon lever i, den inbillade såväl som den verkliga. Det är ett etiskt problem, ja, människor blir sårade och ledsna, men framför allt är det en fråga om makt.

Att jag blev författare handlar om detta grundläggande faktum: Min upplevelse av att sakna röst förde mig till skrivandet. I slutändan kan vi författare inte rättfärd­iga oss själva med vänskap eller sårade känslor, utan enbart genom ansvaret för våra texter. Det upplever jag att Praizovic gör genom att stå kvar i smärtpunkten, hon lägger inte över ansvaret för sitt skrivande på någon annan, även om det visserligen gör ont och skaver både i klasskamraterna och i oss läsare. Det är både skrämmande och underbart.

Gunnar Ardelius

kulturen@expressen.se

Gunnar Ardelius är författare och ordförande i Sveriges Författarförbund.