Foto: Lexius Weine
 Foto: Lexius Weine

Kulturhaveri/Norberg

Publicerad
Uppdaterad
Det senaste decenniet har jag skrivit tio böcker och gjort två dokumentärfilmer om individuella rättigheter och om kapitalismens etik, om globalisering och om liberalismen i idéhistorien. En av mina böcker har översatts till runt 25 olika språk i dagsläget, den senaste utgåvan är mongolisk och nästa blir en persisk.
Om en kultursida närmast definierar sig som motståndare mot det jag står för, mot allt vad nyliberalism och fri kapitalism heter, så borde jag vara en perfekt måltavla. Jag har författat vad jag tycker är ett systematiskt försvar för den fria marknadsekonomin och om den är uppåt väggarna fel skulle det väl vara en bra idé att satsa på att platta till mina idéer?
Ändå har Dagens Nyheters kultursidor såvitt jag vet aldrig recenserat något av dessa verk. Jag tror inte ens att de har nämnt något av dem vid namn. Det kan väl tyckas en smula självgott och fåfängt att kräva uppmärksamhet för sina egna prestationer. Det är många som vill ha tillgång till spaltmetrarna. Men det märkliga är att DN Kultur faktiskt har utrymme att skriva om mig, gång på gång, men då om saker jag inte tycker i stället för om det jag faktiskt tycker.

Jag trodde att det var en engångsföreteelse första gången det inträffade. Den 30 juni 2003 skrev DN Kulturs Stefan Jonsson att den liberala globaliseringen var en fortsättning på kolonialismens brott mot mänskligheten. För att illustrera kopplingen slog han fast att vissa moderna liberaler skönmålar den grymma kolonialismen och hävdar att den ”i själva verket gynnade Asien, Afrika och Asien”. Han namngav två personer. Jag var den ena.
Eftersom jag aldrig uttryckt någon uppskattning för kolonialismen krävde jag en replik. I ett mejl till Jonsson frågade jag vilka belägg han hade, varpå han backade och menade att den frihandel jag förespråkar var en form av kolonialism. Det var ett cirkelresonemang, eftersom anklagelsen syftade till att dokumentera kopplingen mellan frihandel och kolonialism genom att visa att en frihandelsivrare också uppskattade den klassiska kolonialismen.
Trots detta medgivande om att anklagelsen var felaktig fick jag aldrig någon replik.

Jag trodde som sagt var att det var en engångsföreteelse. Men tvärtom. Allt oftare utgör jag i notiser och artiklar ”den andre” på DN Kultur, den fiendebild genom vilken skribenten definierar sin egen godhet och överlägsenhet. Och det blir ju lättare om man aldrig intresserar sig för mina verkliga argument.
Efter att jag skrev en artikel om en liberal synvinkel på växthuseffekten på dessa sidor (Expressen 27/11 2007) tog Stefan Jonsson i så han sprack i en notis på DN Kultur dagen efter. Jag var ”löjlig”, mina argument ”religion” och ”delirium” och enligt Jonsson var jag så långt bortom det rationella samtalet att det är ”onödigt att bemöta honom [MIG]”. Allt ackompanjerat av en bild på mig där jag faktiskt såg rätt löjlig ut.
Det religiösa inslaget var min trosvisshet och upprepande av sambandet ”ju friare marknad, desto bättre miljö”. Jag mejlade Jonsson och frågade hur han på det viset kunde karaktärisera en relativt självkritisk artikel som förklarade att liberaler missat miljöfrågan och att det inte räcker med en fri marknad, utan att den måste kompletteras med restriktioner som koldioxidskatter.
Ställd inför denna fråga bytte Jonsson plötsligt invändning. Okej, då var väl min artikel inte så trosviss, utan i så fall var artikeln ”dunkel” och ”full av självmotsägelser”. Med andra ord: Jonsson vet minsann hur vettlösa åsikter en nyliberal har, och om jag ger uttryck för andra så är resultatet oklart och självmotsägande.
Stefan Jonsson backade alltså återigen så fort jag krävde belägg, men det anmärkningsvärda var att DN Kultur återigen förvägrade mig rätten att replikera och förklara varför han haft fel. Det skulle tydligen vara ”lite väl tjafsigt” att svara på en sådan sågning. Om det är tjafsigt att bemöta ett sådant hopkok av felaktiga referat och personangrepp, hur tjafsigt är det då inte att publicera det?

Ingenting kunde emellertid förbereda mig för det påhopp som komma skulle. Den 10 februari angrep Andras Malm en bok av Bruce Bawer som varnar för att radikal islam håller på att ta över Europa. Malm karaktäriserar boken (som jag inte har läst) som islamofob på gränsen till Sverigedemokratisk och påstår att jag är en inspirationskälla:
”Av Johan Norberg – en av de svenska debattörer som Bruce Bawer anger som sina kunskapskällor … har han lärt sig att Sverige visserligen inte är en enpartistat, men väl en ’enidéstat’ där kryperi för islam regerar.” Och därefter refererar Malm till påståenden som tydligen anses följa av det Bawer lärt sig, som att muslimer våldtar barn.
Jag är inte en kunskapskälla för något av de påståenden som Malm räknar upp. Bawer citerar mig på två ställen, men inget av dem handlar om islam. Det ena, det om enidéstaten, handlar om att den europeiska politiska debatten har en homogen syn på relationen mellan stat och marknad och det andra är en jämförelse mellan EU:s och USA:s BNP per capita. Detta vet Andreas Malm, eftersom Bawer anger sammanhanget tydligt och aldrig låtsas att jag skriver om islam eller muslimer. Malm ljuger alltså.
För en gångs skull fick jag in en replik på DN Kultur (13/11). Men i stället för att erkänna ett misstag eller till och med be om ursäkt fick Malm utrymme att upprepa sin lögn och dessutom komma med två nya. Han påstod nu att jag dessutom ligger till grund för Bawers resonemang om att ”ingen vågar ifrågasätta invandringen av muslimer” och att jag på min blogg ”beklagar” att Malm hängt ut Bawer som islamofob, vilket jag aldrig har gjort.
Andreas Malms lögner blir allt fräckare, men trots att det är lätt att kontrollera dem vägrar DN Kultur att be om ursäkt, rätta felen eller ge mig utrymme att svara. Den här gången handlar det inte om ett felaktigt referat eller ett misstag i arbetet. I Sveriges största tidning har jag två gånger med tre medvetet falska påståenden hängts ut som islamofob och rasist inför hundratusentals läsare. När jag har protesterat mot behandlingen har DN:s kulturchef Maria Schottenius i radio kallat mig ”rättshaverist”.

I dess värsta stunder liknar DN Kultur numera ett supporterblad för en fotbollsklubb. Man har rätt, har alltid haft rätt och är fullständigt ointresserad av att ta motståndaren på allvar. Den enda gången den andra sidan nämns är när man har hittat på en ny hånfull hejaklacksramsa om dem.
Lyckligtvis har jag min blogg, johannorberg.net, där jag systematiskt kan dokumentera falsarierna och aldrig förr har jag fått sådant gensvar. Bloggosfären har exploderat i missnöje med DN Kultur och även personer med vänsteråsikter har efterfrågat en rättelse. Till och med två medarbetare på DN Kultur har mejlat mig och förklarat att de är upprörda å mina vägnar.
Eftersom P1:s program Medierna uppmärksammade min kritik gick Maria Schottenius med på att träffa mig i deras sällskap häromdagen. Men hennes krav var att vi inte fick tala om Andreas Malms artikel. Jag frågade ändå om den och hon visade tydligt att hon inte hade en aning om vad rabaldret gällde och att hon inte hade för avsikt att ta reda på det. På min fråga om det – rent hypotetiskt – skulle vara ett problem för henne om någon på hennes sida ljuger för att utmåla en meningsmotståndare som rasist vägrade hon uppseendeväckande nog att bekräfta det.
I stället svarade hon att hon inte kan ta ansvar för allt som publiceras på DN Kultur, och att det finns många olika åsikter på sidan och vissa av dem är ”kontroversiella” och det tyckte hon bara var ”intressant”.
Man märker avsikten. Om hon hade erkänt att publicerade lögner skulle vara ett problem för henne skulle jag lätt kunna visa henne att Malm har gjort sig skyldig till sådana och då skulle hon ha målat in sig i ett hörn.

Men Schottenius svar innebär
i stället att hennes publicistiska trovärdighet rasar samman. Här har vi faktiskt en redaktionschef på en ledande tidning som vägrar att hålla med om att det är ett problem om den sida hon ansvarar för publicerar lögner.
Inte vilka lögner som helst. Lögner om rasism och islamofobi. Mot en person som konsekvent har argumenterat för fri invandring, som när han utmanat den socialdemokratiska enidéstaten har gjort det genom att angripa dess inhumana flyktingpolitik, som har medverkat till att gömma muslimska flyktingar från svenska myndigheter och som har skrivit att Europa förmodligen aldrig skulle ha genomgått renässansen och upplysningen om det inte hade varit för det idégods som vi importerade från den muslimska världen.
Det skrev jag på DN Kultur. Men det var före Maria Schottenius tid, förstås.

JOHAN NORBERG
kulturen@expressen.se

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida