Redan omslaget blev emblematiskt för hur jag föreställde mig att det skulle vara att en dag bo i Stockholm och skriva böcker: röka en cigarett vid en bardisk i väntan på att intressanta kulturmänniskor ska sluta upp, och därefter diskussioner så innerligt bekräftande av alla inblandades blixtrande intellekt att man till slut bara måste skynda därifrån för att ha hetsigt sex i en sparsamt möblerad lägenhet med boktravar och randiga persiennskuggor på väggarna.

Antagligen är det fler än jag som har insett att det sällan går till så. Men för den kontakt­sökande kulturmänniskan finns nu den nystartade dejtingsajten Mazily - nyktert beskriven som en mötesplats "för folk med ett stort intresse för kultur i olika former".

Upplägget liknar det på vanliga dejtingsajter (har jag hört av en kompis): man registrerar en profil, fyller i nödvändiga uppgifter (ort, könspreferenser, åldersspann av intresse), kommunicerar med andra användare. Den stora skillnaden består i att det går att definiera sin smak genom att välja favoriter inom olika områden: musik, film, böcker... och därefter matcha sin smak mot andras.

Det är där det börjar bli osexigt. Kanske är det min poetsjäl som är extra känslig, men alla som har insett ett och annat om komplexiteten i den mänskliga naturen torde känna ett genuint obehag inför att reducera sin person till några bok- och filmtitlar. Det går att fylla helt egna preferenser, men de föreslagna alternativen ger en ganska deprimerande bild av den tänka dejtingsugna kulturpersonen. Under rubriken "gillar" erbjuds till exempel alternativen "fika", "design", "Debaser", "Fotografiska" (det enda museet), "Cheap Monday" (det enda klädmärket, vilket är skrämmande på flera plan).

Listan över favoritböcker gör mig mest bedrövad: Tärningsspelaren, Mästaren och Margarita, Naiv super, På drift, Snabba cash, Kallocain. Låt mig säga att mina Carina Rydberg-inspirerade fantasier om spännande kultursex inbegrep mer raffinerade bokhyllor än så.

I grund och botten är det trots allt en god tanke: det ligger i sakens natur att personer med stort kulturintresse oftare än andra är introverta typer, kanske ovanligt lättskrämda av uteliv och påtvingad social samvaro. Och - kan jag föreställa mig - avskräckta av vanliga dejtingsajters klientel, där presentationer är glättigt hejiga och allas favoritintresse är träning (har jag hört av en kompis).

Mazily är artigt och trevligt (de män som kontaktar mig likaså), på ett sätt mycket civiliserat, men samtidigt ospännande. Det känns liksom lite odynamiskt när alla användare på förhand delar en känsla av gemenskap, som ändå är djupt förrädisk och grundad i att man en gång läste samma bok av Erlend Loe. En av de sista statusuppdateringarna jag ser innan jag avslutar mitt medlemskap lyder: "Nu lämnar jag den här tråkiga sidan och börjar ha sex i stället".

Men, tänker jag, om det nu är så att någon faktiskt får till det: vem är jag att sitta och vara snorkig för att jag gillar sekelskiftesnovellister och tjeckiska symbolister? Om det här är chansen för Cheap Monday-klädda fikande Fotografiska-besökare att hitta någon likasinnad att ligga med utan att behöva masa sig till Debaser så är det väl gott så. Vi kultursnobbar har ju alltid bokmässan.