Vad är det för tavla som är så farlig att den inte får visas i Göteborg?
Ann-Marie Ljungberg tar sig an ett censurerat konstverk.
Den numera bortplockade tavlan hängde i Världskulturmuseets aidsutställning. Upp med bilden igen, manar Ann-Marie Ljungberg. Jag har så svårt för raka ensidiga provokationer. Som till exempel det konstverk Dror Feiler och Gunilla Sköld hade på Historiska museet i Stockholm förra året. Det handlade varken om Israel eller Palestina. Inte särskilt mycket om självmordsbombaren Hanadi Jaradat heller. Det handlade om Dror Feiler själv. Och hur intressant är han i jämförelse?
Men ännu svårare har jag för våldsamma reaktioner på provokationer. Som till exempel den israeliske ambassadören, Zvi Mazel, som förstörde det. För den förstörelsen handlade ju inte heller om Israel eller Palestina. Den handlade om den israeliske ambassadörens känslor. Och hur intressanta är de? Ganska ointressanta, till och med i jämförelse med Dror Feilers person.
Det gäller att hålla huvudet kallt. Så kallt man kan åtminstone.
För visst förlorade även jag fattningen inför konstverket "Scène damour" av Louzla Darabi, det som nu tagits ner från väggen på Världskulturmuseet. Inte precis för moralens skull (när man har sett mycket konst i flera år får man anstränga sig för att ens höja ögonbrynen inför tänkta moralöverträdelser i bild, särskilt när det gäller anspelningar på sex). I stället lät jag mig förblindas av det första faktum som slog mig: de mängder av reaktioner som skulle komma. Det är ju muslimskt.
Jag kunde inte se någonting. Inte färgen på bilden, inte människorna, inte de arabiska skrivtecknen, och absolut inte fundera på var de kom ifrån. Jag kunde inte ta mig ur mitt politiska och sociala läge. Jaså koranen? Åh nej! De manliga könshåren. De kvinnliga? Herregud.
Ett misslyckande från min sida alltså. Och jag kände hur jag fick bena ner motståndet millimeter för millimeter, innan jag verkligen såg vad bilden föreställde.
Den röda färgen, den svarta texten, en bön som muslimska äkta par (ibland) läser innan de har sex, en kvinna och en man, en sexualakt som är svår att tolka som ond. Och en bottenlös insikt om aids. Om alla sidorna av aids. Också de som man inte tänker på annars.
Men kan man lita på att alla lyckas ta sig ur sitt politiska och sociala läge? Eller att de ens har lust att försöka? Går det att förutsätta att Louzla Darabis konstverk på Världskulturmuseet inte blir bara ytterligare ett vapen i händerna på vita svenska medelklassmän för att kunna fortsätta att sparka nedåt ("Se bara på de muslimska männens kvinnosyn, eller hur stumpan") när hotbreven till Världskulturmuseet når sitt crescendo, eller när någon gör verklighet av sina hemgjorda värderingar och faktiskt, precis som den israeliske ambassadören, går in och har sönder bilden?
Ja. Det går att förutsätta att alla människor vill förstå, och att de vill se det som de inte har sett förut. För även om inte alla lyckas bena ner hela sitt motstånd ifall de nu har något (det är jävligt svårt ibland) eller ens vill, så är Världskulturmuseets uppgift att förutsätta att vi faktiskt både kan och vill det.
Upp med bilden igen, alltså!
