Så vad är kultur egentligen? Efter en utdragen och spretig debatt kommer nu ett synnerligen konkret inlägg.
I dag och i morgon sammanträder en av regeringen utsedd jury för att avgöra vilken svensk stad som får bli Europas kulturhuvudstad 2014. Av de ansökande städerna – Gävle, Lund, Umeå, Uppsala – beräknas två gå vidare i första gallringen.
De fyra ansökningarna utgör tillsammans en drygt 700 sidor tung manifestation av vad som anses vara kultur i Sverige på 2000-talet.
Efter att ha läst igenom denna onådiga lunta börjar man längta efter att även C-H Hermansson ska lägga sig i den stora kulturdebatten. För någon djävla ordning måste det väl ändå vara.
Den som efterlyser en återgång till kulturkonservatism kommer att kunna hålla liv i elden ett bra tag till genom att kasta in dessa fyra pappersdokument i brasan.
Lund ägnar en betydande del av sin ansökan åt ”Hästen som resurs”. Staden vill profilera sig som ”en betydande internationell kulturarena för hästkonst, hästsport och hästrelaterad besöksnäring”. Kan kultur gnägga?
Lund försöker på flera ställen i sin ansökan skapa kulturell anknytning genom att helt enkelt addera orden kultur till andra saker. Lund utlovar till exempel ”ett explosivt kulturfyrverkeri”.
När jag i en recension av Lunds ansökan kritiserade staden för att fokusera på konceptet ”Playground Europe”, i stället för att utgå från sin egen kulturhistoria, fick jag i Sydsvenskan en replik av Lunds kulturchef och kommunstyrelsens ordförande som förkunnade att det hade varit något bakåtsträvande, något som ”snarare liknat en ansökan till Unesco om att kallas världsarv”.
Uppsalas ansökan är bättre men även Uppsala, den andra klassiska universitetsstaden i Sverige, verkar betrakta sin lärdomshistoria som en belastning snarare än en tillgång.
Uppsalas tema är metamorfos, förvandling. Uppsala skriver att lärdomsstaden Uppsala har förvandlats till kunskapsstaden. ”Det är ett byte av skepnad. Kunskapsbegreppet har vidgats. Kunskap är ett ‘inklusivt’ (sic) begrepp som ersätter lärdomsinstitutionens exklusivitet.”
Nej, ingen stolthet över borgerlig bildning där inte.
Kunskapssamhället, som tangeras i alla fyra ansökningarna, har blivit ett av tidens modeord.
Men det blir mer och mer uppenbart att för varje gång man talar om kunskap så talar man inte längre om bildning. Kunskap anses som inkluderande. Bildning som exkluderande.
Kunskap har nytvättat hår och en laptop i ryggsäcken. Bildning har nopprig kofta och rullator.
Gävle och Umeå ger sig omedvetet in i kultursidesdebatten genom att i sina respektive ansökningar inkludera idrott i kulturbegreppet.
När man läser mellan raderna inser man att detta i första hand är av taktiska skäl. Båda städerna försöker få stöd av stadens invånare genom att lägga en betydande del av en svidande kulturhuvudstadsbudget på idrott.
För vad har egentligen en konstinstallation att sätta emot en konkret simhall?
Gävles motivering till detta lyder: ”Många gånger bjuder idrottens värld på föreställningar med innehåll och ingredienser som tagna ur yppersta kulturella mästerverk: spänning, dramatik, kamp, glädje, sorg, gemenskap, aktivitet.”
Och, voila, i nästa stycke anges Strömvallen som ett exempel på ”symbiosen” mellan kultur och idrott.
En av Gävles utlovade storsatsningar under sitt kulturhuvudstadsår är en rockopera om Joe Hill. Varför inte göra det ännu mer kostnadseffektivt genom att lägga till ”on ice”?
Föreställningen ”Joe Hill on ice” – nej, eventet ”Joe Hill on ice” – kan börja med att fackföreningskämpen och diktaren skrinnar ut i Läkerol Arena i Tord Lundströms gamla Brynäs-tröja. Stor grabb nummer 77.
Och det nya fräscha kultur-Sverige gör vågen.
