Gunilla Brodrej ifrågasätter tonalitetens revansch i nya Axess.
Storkyrkans takvalv nåddes i durtonart när Karin Rehnqvists nyskrivna musik inledde den kungliga bröllopsceremonin.
Samma vecka kommer nya Axessnumret om tonalitetens revansch. Figurationsdebatten överflyttas till konstmusiken och den gamla motsättningen mellan tonal och atonal musik. Men Darmstadtskolans hegemoni är historia.
En genomgång av landets konserthusprogram och musikfestivaler visar att det är väldigt mycket mainstream nu.
Musikens makthavare har inte längre Adornos Den nya musikens filosofi som manual, men Roger Scruton slänger vällustigt upp den marxistiske kritikern som en bit dött kött på bordet. Han kallar Pierre Boulez IRCAM, ( franskt vetenskapligt institut för elektroakustisk musik) för det ”parisiska dårhuset”. Den skotske kompositören James MacMillan utmålar modernismens tillskyndare som marxistiska krypskyttar och det marginaliserade IRCAM var följaktligen Boulez Kreml.
Texterna har sitt musiksociologiska värde. MacMillan minns en sommarfestival i Darmstadt 1980 när varje verk med durackord möttes av burop. Men hur syrefattigt hade inte musiklivet varit utan tolvtonsskalan, Stockhausen och Webern? Som konsten utan Jackson Pollock.
I Sverige vände de inflytelserika modernisterna i Måndagsgruppen ryggen mot proletärsymfonikern Allan Pettersson, skriver Camilla Lundberg, men hans musik fick ändå stort genomslag och gavs ut på skiva (av Stikkan Andersson). Man kan jämföra med 70-talsföraktet mot Abba. De klarade sig som bekant fint.
Roger Scruton efterlyser ”frisk och välljudande musik” med en terminologi som ligger farligt nära kultursynen i högerpopulistiska partier på uppsving i Europa. Och, som Camilla Lundberg påpekar i sin nyanserade text om den svenska modernismen, den nazistiska hegemonin bannlyste tolvtonsprincipen.
Men att framhålla den nyenkla Sven-David Sandström som exempel på en hårt kritiserad samtida kompositör håller inte längre. Han har jobb upp över öronen.
Axess sparkar på dem som redan ligger. Nu låter ny musik till exempel som Karin Rehnqvists bröllopsverk. Bitterljuv och alldeles alldeles underbar.