För drygt ett

decennium sedan reste Ny Demokrati-agitatorn Vivianne Franzén runt i Sverige och varnade för att "lille Kalle" (hette han väl?) snart skulle tvingas in under det muhammedanska oket. Om jag minns rätt förutspådde Franzén att Kalle rent av skulle berövas rätten att äta köttbullar i skolbespisningen.Underkastelse - scen ur Theo van Goghs och Ayaan Hirsi Alis islamkritiska film Väsentliga delar av det offentliga Sverige var på den tiden angelägna om att markera distans till nydemokratismen. Kanske var dåvarande folkpartiledaren Bengt Westerberg den politiker som tydligast kom att personifiera den hållningen. Men tiderna förändras. Partier också. Inte alltid till det bättre.

Nu bläddrar jag

i ett nytt nummer av tidskriften Liberal Debatt och hittar rubriken "Varning för Eurarabia" över en intervju med den brittiske historikern Michael Burleigh, som där slår fast att "om vi inte gör en markering mot det radikala islam, vilket inkluderar deportering av radikala präster, som inte borde ha kommit hit till att börja med, kommer det om 20 år att vara för sent." För sent för vad? För sent för att polisiärt och politiskt besegra en terroristisk, totalitär, fascistisk ideologi med anspråk på gudomlig sanktion? Eller för sent för atttja, bevara Sverige svensk? "Eurarabia"?

Finns det inte

i den samtida europeiska debatten en tilltagande risk för begreppsglidning? Islamismen blir islam och islam blir "muslimerna". Långsamt men obevekligt deporteras människor som bor och lever i Europa - och inte har något gemensamt med varandra annat än att de fötts, eller har föräldrar som fötts, i muslimska länder - till en särskild och avgränsad plats i den politiska retoriken och görs till bärare av specifika och hotfulla karaktärsdrag. Vid Ax:son Johnson-stiftelsens Engelsbergsseminarium i Avesta för drygt en vecka sedan väckte den danske skribenten Lars Hedegaard, under några år chefredaktör för den ansedda elittidningen Information, uppmärksamhet genom att slå fast att muslimerna aldrig kommer att kunna integreras i den danska kulturen. Det är ett påstående som vilar på filosofiskt synnerligen tvivelaktiga premisser, till exempel att begreppen "muslimer" och "dansk kultur" har ett innehåll som dels är möjligt att avgränsa, dels är en gång för alla fixerat. Pia Kjærsgaard - den danska pölsepopulismens ansikte i världen

Jag skrev om detta

på denna sida redan förra söndagen. Att jag återkommer till saken beror på att den är av sådan vikt. Om, och när, tankemodeller av den hedegaardska sorten börjar glida in mot den europeiska debattens breda farleder är det hög tid att påminna om att somliga skrov är mer än lovligt rostiga och farliga. Föreställningen om att en viss "grupp" alltid kommer att förbli en särskild grupp oavsett vilka identitets- och livsval gruppens enskilda medlemmar gör, samt att denna grupp till sin "natur" alltid kommer att vara "främmande" i de samhällen den lever i och därmed utgör ett permanent, ja växande hot, mot dessa samhällen även om, ja allra mest om, de enskilda gruppmedlemmarna inte går att skilja från vilka andra medborgare som helst... den föreställningen känns igen från tider då det i en tämligen bred offentlighet var gångbart att med oroligt veckad panna och munnen full av kulturfilosofi diskutera "judefrågan".

För att ta

bara ett av många exempel: I förordet till sin färska avhandling Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen lyfter Håkan Blomqvist fram den socialdemokratiske politikern Arthur Engbergs beryktade förstasidesartikel om judendomens "erövring av världen" i Arbetet den 12 mars 1921: "Det ligger i denna expansion judendomens hela kynne av att vara 'cell'-byggare, att fräta sönder, inifrån uppluckra och förbränna." När likartade tankemönster äter sig in de debatter som förs kring de muslimska invandrargrupperna i Europa finns det skäl att påminna om europeisk historia och om vissa ideologiska gränsposteringar.

Det finns i Sverige

en tendens att inte fästa något avseende vid motsättningen mellan liberaler och konservativa. De klumpas gärna ihop under beteckningen "höger", eller ännu hellre "bombhöger". Det är en dumhet som inte bara gör debatten dimmigare utan också, tror jag, gör det lättare för stereotypiserande tankefigurer av nydemokratisk eller dansk folkepartistisk sort att ta sig över tröskeln till det politiska vardagsrummet. Grumliga tankar gynnas av otydlighet. Låt oss därför nu bli tydliga: Liksom stora delar av vänstern utgår de konservativa och de högerreaktionära från kollektiva identiteter och kategorier: klassen, folket, fosterlandet, den kristna kulturen och så vidare. Den liberala utgångspunkten är en annan: individen och hennes rätt att fritt välja och skapa sitt eget liv. "Over himself, over his own body and mind, the individual is sovereign", som John Stuart Mill formulerade det. Det är en princip som härbärgerar oräkneliga filosofiska, moraliska och politiska dilemman och konflikter, men den gör det också ibland lätt att avgöra hur man ska förhålla sig till omvärlden.

Som liberal stöder

man den hårda islamkritikern Ayaan Hirsi Ali, också hon deltagare i Engelsbergsseminariet, av samma skäl som man känner djup antipati mot Pia Kjaersgaard och den danska pölsepopulismen. Såväl de islamister som hotar Ayaan Hirsi Ali till livet som de högerkonservativa som ser ett hot i varje muslim utgår från att en människas identitet fixeras när hon föds. En muslim är en muslim är en muslim och kan och får inte själv välja vad hon "är", vad hon vill bli, hur hon vill leva. Därför avskyr och förföljer de gudliga "avfällingen". En dansk är en dansk är en dansk och har Grundtvig i generna. Det har inte "de främmande." Därför känner nationalisterna sådan skräck inför den muslimska migrationen. Islamisten och nationalisten (liksom för övrigt kommunisten) förenas i sin paradoxala syn på individen som å ena sidan fullständigt betydelselös - religionen, nationen, partiet betyder allt - och å andra sidan livsfarlig - varje avvikare utgör ett hot mot det som verkligen betyder något, den kollektiva identiteten.

Den liberala

ståndpunkten är radikalt annorlunda. Det är därför den är så omistlig. Den borde tydliggöras oftare, inte minst i det parti som anser sig förvalta den svenska liberalismen.