En populär idé i Danmark är att Sverige är annorlunda. I Danmark säger man fritt vad man tänker, medan man i Sverige inte vågar erkänna att man tänker som i Danmark.
Jag sitter i ett vackert vitt rum på Avesta herrgård - i en miljö mättad med syréndoft och svensk historia, Gustaf II Adolf på väggen och järnbruket på andra sidan forsen - och jag är rätt övertygad om att det är något i grunden fel med den där danska idén.
Att den svenska debatten, för att ta ett exempel, inte alltid och som en självklarhet utgår från att muslimer i egenskap av muslimer är ett problem och ett hot behöver inte bero på att den svenska debatten lider brist på dansk frimodighet. Det kan istället bero på att många svenskar faktiskt har en annan syn på sin omvärld än den rör-inte-min fläskesteksmentalitet som tycks ha blivit politiskt korrekt i Danmark.
Just att Sverige
en gång var ett land som levde på rovkrig - Gustaf II Adolf - och storskalig export - järnet - kan ha bidragit till att det någonstans i det kollektiva medvetandet bor en outtalad insikt om att det inte finns, aldrig har funnits och aldrig kommer att finnas någon fixerad "svenskhet" som riskerar att gå förlorad i falafelarkipelagerna.
Suget efter allt som är nytt - i synnerhet allt nytt man kan knappa på - är som redan Heidenstam påpekade en av den svenska identitetens få permanenta kännetecken.
I Danmark är tydligen annorlunda. Den danska identiteten ligger fast och har gjort det så länge Pia Kjaersgaard kan minnas. Gränsen mellan det danska och det främmande är därför en berlinmur som hela tiden måste övervakas och patrulleras.
Årets just avslutade upplaga Ax:son Johnson-stiftelsens Engelsbergseminarium i Avesta var ägnat ämnet The Secular State and society, det vill säga religionens, framförallt då islams, allt större roll i politiken.
Ett av de
mer anmärkningsvärda inläggen gjordes av en dansk. Han slog fast att muslimer inte låter sig integreras i dansk kultur. Ett sådant påstående bygger på vissa grundantaganden, till exempel att begreppen muslim och dansk kultur inte bara är oförenliga utan också oföränderliga.
Vilken märklig och trist syn på världen. Som om ingenting hade hänt i Danmark sedan korven blev röd? Som om det bara fanns två möjliga alternativ för den hotade danska kulturen. Antingen gå ner i bunkern och slåss till den sista pölsen. Eller också kapitulera för hotet, alla dessa "muslimer", och gå under.
Det där är
en retorik man känner igen från andra tider, och andra länder, som trott sig inbegripna i ödeskamper. Det var lite skakande att urskilja sådana tankefigurer hos en dansk intellektuell, Lars Hedegaard, som en gång i tiden var chefredaktör för den danska fintidningen Information.
Desto roligare att därefter sitta vid ringside under seminariets verkliga tungviktsmatch: Ayaan Hirsi Ali, världsberömd och stenhård islamkritiker, mot Tariq Ramadan, nästan lika känd omslagspojke för idén att också islam kan moderniseras och europeiseras.
Det var en strålande skarp debatt som eftertryckligt visade att den som tänker danskt tänker dumt.
