Magnus Haglund: Egentligen borde förutsättningarna vara optimala för en förnyelse av operakonsten. Inklusive operakritiken.
Vår tid uppvisar alltmer operamässiga drag, alltifrån medieindustrins bländverk och stilblandningar till samtidskonstens gränsöverskridande experiment. Det finns en blandning av folklighet och storskalighet över operan som på en gång gör den spektakulär och oförutsägbar. Operan är revolutionär och reaktionär samtidigt. Det gör den inte mindre intressant.
På sistone har trendfilosoferna Alain Badiou och Slavoj Zizek intresserat sig för operans politiska och estetiska spänningsfält (Badiou genom Five Lessons on Wagner och Zizek med Opera’s Second Death).
Nej, de filosofiska utvikningarna kan naturligtvis inte rädda operan och göra den mer angelägen. Däremot finns det ett behov av alternativa perspektiv, en kritisk och levande samtalskultur och intellektuell rörlighet som handlar om att människor från olika discipliner och olika verkligheter närmar sig operan som samtidsarena. Fast är det detta som utmärker de moderna operahusen?
När electronicagruppen The Knife häromåret skapade en operaföreställning kring Charles Darwin som turnerade världen runt, ägde den svenska premiären symptomatiskt nog rum på Dansens hus när Stockholmsoperan borde ha varit en given plats. Men dessa verksamheter befinner sig på två olika planeter, och detsamma gäller den traditionella operakritiken och de kulturella fält där förnyelsen skulle kunna få ett fäste.
Det är som om operan vore sin egen inglasade verklighet. Det sker inga genomströmningar, trots att det bara är några hundra meters gångavstånd mellan Stockholmsoperan och Moderna museet. Det hela är något av ett mysterium.
Hur är det till exempel med tonsättaren Olga Neuwirths och Nobelpristagaren Elfriede Jelineks uppmärksammade operasamarbeten, har tanken över huvud taget slagit något av de svenska operahusen att sätta upp dessa verk? Jag lovar, svaret kommer redan innan frågan har yttrats: Det går inte att göra här, publiken är inte intresserad av sådant.
Jag tror att det handlar om rädsla. En snarare: en ohelig allians mellan rädsla och provinsialism. Tas inte detta med i bilden, blir diskussionerna om ett nytt operabygge i Stockholm tämligen ihåliga, och detsamma gäller operakritikens roll.