I lördags kunde man bevittna Scener ur ett äktenskap på två olika scener i Stockholm.
Den ena föreställningen gavs på Dramatens Lilla scen med Jonas Karlsson och Livia Millhagen. Den andra föreställningen gavs på Globen med Lindsey Buckingham och Stevie Nicks i huvudrollerna.
Fleetwood Macs album Rumours är rockmusikens motsvarighet till Scener ur ett äktenskap.
Precis som Ingmar Bergmans tv-serie och pjäs är det ett verk från mitten av 70-talet, där privata erfarenheter får en allmängiltig innebörd genom en total behärskning av det konstnärliga uttrycket.
Det intressanta är hur olika dessa två snarlika föreställningar bevakas av kritiker.
Inom teatervärlden sitter kritikern koncentrerad i en mörk salong och väntar med omdömet tills föreställningen är slut.
Inom rockvärlden sitter kritikern i dag uppkopplad mot Internet under hela föreställningen, delar ut värdeomdömen scen för scen, twittrar och skriver blogginlägg.
Att journalistiken i dag använder Twitter, Facebook och bloggar som hjälpmedel är en självklarhet. Inte minst med tanke på att det numera är på nätet som det största antalet läsare finns.
Men är det en självklarhet att även kritiken ska syssla med det? Vad får realtidsbevakningen för effekt på kritiken?

Under de senaste dagarna har man på nätet kunnat följa hur läsare gjort uppror mot de fyra Stockholmsbaserade dagstidningarna nedlåtande omdömen av Fleetwood Mac-konserten.
Många har blivit provocerade av en bloggbild där Expressens och Aftonbladets recensenter sitter tillsammans och följer fotbollsmatchen Danmark–Sverige parallellt med att äktenskapsdramat utspelar sig på scenen.
De största händelserna under Fleetwood Mac-konserten var – precis om i Bergmans tv-serie och pjäs – de allra minsta gesterna.
Låten ”Sara” handlar om abort. Det är ett komplicerat kärleksdrama, skrivet av Stevie Nicks, som skildrar relationerna mellan Stevie Nicks, trummisen Mick Fleetwood, dennes fru Sara Fleetwood och Don Henley i Eagles.
Textraden ”When you build your house/I’ll come by” antas handla om Don Henley eller Mick Fleetwood.
Men under konserten i lördags får låten en ny dimension. Mitt under pågående låt går Stevie Nicks fram till Lindsey Buckingham och ger honom en lång kram.
Handlar även denna låt om Stevie Nicks långa förhållande med Lindsey Buckingham? Var det han som kunde blivit far till det ofödda barnet?

”Silver springs” är en av rockhistoriens bittraste och starkaste kärlekssånger. Låten handlar om hur Lindsey Buckingham lämnat Stevie Nicks för en annan kvinna.
När bandledaren Mick Fleetwood bestämde att låten ratades från Rumours på grund av lp-skivans begränsade speltid – låten hamnade i stället på b-sidan av singeln Go your own away – blev Stevie Nicks så bitter på Mick Fleetwood att hon hotade med att lämna bandet.
Under en konsert 1990 ändrade hon texten till ”Gold dust woman”. Efter att med blicken mot Mick ha sjungit ”Take your silver springs and dig your grave!” lämnade hon scenen. Och lämnade sedan bandet i flera år.
På denna turné avslutar Fleetwood Mac med ”Silver springs” som sista extranummer.
Stevie Nicks, Lindsey Buckingham och Mick Fleetwood kommer ut på scenen sida vid sida. Stevie och Lindsey söker varandras händer innan låten.
När Stevie Nicks sedan sjunger ”I know I could have loved you/But you would not let me” är det inte bara bandmedlemmarnas ögon som blänker.
Publiken på det utsålda Globen påminde mer om Dramaten än en vanlig rockkonsert. Snittåldern låg någonstans runt 57. Och snittet på antal äktenskap per besökare någonstans runt 1,7.
Men omdömet från recensenterna dagen kunde sammanfattas med: ”Enerverande trist”.

Att konsertbesökare och tidningsläsare blir arga på recensenter är inget nytt. Men nytt är att sociala medier gjort att nu även recensenterna blir bevakade och recenserade. Och ibland korrigerade.
Svenska Dagbladets recensent gjorde sig lustig över att Steve Nicks i sin långa, personliga introduktion till ”Gypsy” – som visade sig handla om hennes första tid med Lindsey Buckingham – blandade ihop olika 60-talsband när hon började tala om Velvet Underground.
Men konsertbesökare rättar i en kommentar till konsertrecensionen. Vad Stevie Nicks talade om är det Velvet Underground hon nämner i låttexten: en klädaffär i downtown San Francisco.
Rockkritiker verkar ha dragit slutsatsen att ständig uppkoppling gör att man nu behöver anstränga sig mindre på jobbet. Läsarnas dom talar om motsatsen.
Nästan alla låtar på konserter läggs dessutom numera ut på You Tube efteråt, till allmän beskådan.
Det är inte längre kritikern som får sista ordet. För att citera titeln på Thomas Anderbergs aktuella bok om kritik: Alla är vi kritiker.

Den besökare på Globen i lördags som gav den bästa journalistiska skildringen av konserten var den person som stående framför scenen höll upp en mobilkamera under Lindsey Buckinghams soloversion av ”Big love”.
Med detta enkla redskap som hjälpmedel – en kamera kan vara en penna, en penna kan vara en kamera – åstadkommer denna amatörkritiker något som recensentklacken uppe på läktaren inte förmedlade.
Genom denna skildring får vi följa med ner till konsertgolvet.
Vi får se Lindsey Buckinghams spända tinningar. Vi får återuppleva den exorcism han utövar med sin akustiska gitarr. Vi får nästan känna hur det luktade i Stockholm i lördags kväll.
Och när personen med mobilkameran i slutet av låten vänder sig om, så får vi även se hur publiken reagerar på framförandet.
Att skriva recensioner handlar inte bara om att göra tummen upp eller tummen ned. Det handlar om att återge med detaljskärpa.
Det handlar om sådant som, åtminstone förr, varit grunden i det som kritiker sysslar med.