Håkan Hellströms konsert på Ullevi hyllades av en samstämmig kritikerkår. Foto: Jan Wiriden
Håkan Hellströms konsert på Ullevi hyllades av en samstämmig kritikerkår. Foto: Jan Wiriden

Kritikernas unisona allsång klingar falskt

Publicerad

First Aid Kits nya album höjs till skyarna medan Håkan Hellströms konsert på Ullevi utnämns till "bäst i världen". Vad händer med det kritiska uppdraget när den nya musikekonomin skapar betygsinflation?

När jag börjar lyssna på First Aid Kits nya album "Stay Gold" har jag recensionsbetygen i bakhuvudet, bara fyror och femmor och ”klassiker”-stämplar. Jag förväntar mig indie-americana på högsta nivå.

Vad jag hör är talangtävlingspop. Lyxig produktion och ursnygg systersång men intetsägande låtar – melodisvaga, uttryckslösa, storybefriade. Att First Aid Kit inte lyfter över genrens klichéer hörs extra tydligt när jag direkt efteråt råkar spela lite Jerry Reed från 1968.

Jag nämner detta på Twitter. Andra stämmer in och berättar om vad de själva spelat efteråt, för att få perspektiv på sina förvirrade First Aid Kit-besvikelser: allt från Gram Parsons till Sharon Van Etten. Ytterligare andra invänder att det går ju inte att jämföra First Aid Kit med Parsons. Nehej, varför inte, undrar jag, om vi pratar om fem-plus-americana?

 

Eftersom jag har den största respekt för Nils Hansson i DN och Jan Gradvall i DI förväntar jag mig att få skillnaden mellan deras syn och min någorlunda förklarad i deras hyllande recensioner. Hansson skriver långt men bara om hur ”snyggt” det låter, inte ett ord om låtkvaliteten som brukar vara ett fundament i genren.

Gradvalls recension är desto kortare, består av endast tre ord: ”Ni vet redan.”

Några dagar senare får Håkan Hellström lika rusiga klassikerbetyg för sin arenakonsert i Göteborg, och GP:s recensent sammanfattar i faktarutan: ”Bäst: Allt. Sämst: Inget.” I texten utvecklas resonemanget inte längre än att ”haters gonna hate” men för ”alla oss andra” är detta ”bäst i världen”.

Konsensus är för klimatforskare, inte för rockkritiker – ty då får vi till slut nöja oss med hejarklackens förmåga till nyanser och djupseende.

När jag kollar igenom tongivande kritikers betyg på svensk pop det senaste året tror jag först att jag räknat fel – exempelvis har Jan Gradvall gett fyror eller femmor till 20 av de senaste 23 svenska skivsläppen han recenserat. Ur såväl pop- som popkritikhistoriskt perspektiv är denna kvalitetsekvation omöjlig.

Och det är nog exakt där sanningen ligger – att själva kritikerperspektivet inte längre är det traditionella.

 

Gradvall är Sveriges i särklass bäste popkritiker, med ett unikt kunnigt branschperspektiv som jag älskar. Ingen ger lika mycket bakom-kulisserna-insyn i det svenska popundret. Men baksidan är att just ”det svenska popundret” blivit en normerande måttenhet för kvalitet: Gradvall hånar brittisk pop just nu för att vara för bakåtsträvande nostalgisk, men hyllar First Aid Kit för egentligen samma vintage-formel.

Möjligen finns det problem med att kritiker sitter på dubbla stolar och har förtroendeuppdrag i musikbranschen, men det är inte min förklaring till betygsinflationen. Jag tror snarare det handlar om att när folk inte längre betalar för skivor styckesvis uppstår risken att recensioner devalveras till ”rekommendationer” i nivå med tipsen som auto-flödar från Spotify, Itunes och Amazon. Kritiker guidar inte längre till skivköp utan till vad som ska playlist-addas på Spotify. Men läsarnas och musikkonsumenternas tid i dag är minst lika dyrbar som deras fysiska skivköp var i går. Och om inte ens kritiken ansvarar för ett djupare, vetenskapligare perspektiv, vad innebär det på sikt för kulturen? Jo, nyanserna mellan substans och yta suddas ut, First Aid Kits talangtävlingspop jämställs med Bon Iver.

 

Jag avser nu inget negativt med uttrycket ”talangtävlingspop” i sig. First Aid Kit-systrarna fungerar som fantastiska förebilder för min dotter på ett sätt som gamla Jerry Reed-skivbörsfynd aldrig skulle kunna göra, och jag älskar att följa talangtävlingar ihop med henne.

När jag var i hennes ålder – i den 1970-talets guldålder som formade modern rockkritik – fanns inte det här ”halvsteget” mellan små barn och stor pop, där låtmaterialet är covers på den stora popen men framförs av amatörtalanger mycket närmare barnen som tittar. Via talangtävlingarna identifierar sig barnen med resan och inte bara målet, den färdiga stjärnan. På så sätt är talangtävlingarna i dag för min dotter vad punken var för mig i slutet av 1970-talet.

Men det ger ett svårbemästrat perspektivskifte för popkritikern. Punken producerade konst på hög nivå, det gör inte talangtävlingarna. Däremot påverkar de hela popbranschen på fler sätt än vi kanske vill inse.

 

Kjell Häglund

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag