Romaner om att komma ut finns det en hel del, så pass många att man skulle kunna kalla dem en genre. Den mest kända av de svenska är förmodligen Louise Boije af Gennäs Stjärnor utan svindel, om en kvinna som får omdefiniera sin sexuella längtan mitt i livet, men som också skildrar ett möte över klassgränserna.
Kristina Hultmans debutroman handlar inte lika mycket om mötet mellan två världar som om en människa på kollisionskurs med hela sin omgivning.
Boken saknar linjär dramaturgi, men om handlingen ska återges kronologiskt så ser den ut ungefär så här:
Frilansjournalisten Clara skiljer sig från sin man, kommer ut, får sitt hjärta krossat och försöker hitta sig en egen plats i den minimala värld som Stockholms lesbiska, intellektuella kretsar utgör. Efter flera år av misslyckad jakt på kärlek får hon till slut en stadig flickvän. De åker till Österlen över påsken. The End.

Undersökningen heter boken, men vad det egentligen är som undersöks här blir man aldrig riktigt klok på. Det är ett flöde av minnen, infall, funderingar, registreringar, åsikter, listor, citat, namndroppanden och, tyvärr, ganska mycket upprepningar.
Ibland är det roligt, som när Clara förtvivlat försöker ta reda på vad det transpolitiska ordet ”cisnorm” betyder, och sökmotorn bland annat ger förslag på ett robotsyndikat från Star Trek. Ibland är det rörande, som i beskrivningarna av det kärleksfulla livet med barnen.
”Är det något jag har lätt för så är det att samla observationer och anteckningar på hög”, heter det på ett ställe i boken. Det säger faktiskt det mesta. Det hade varit önskvärt om någon kunde ha hjälpt författaren med att rensa i denna hög, ha ihjäl ett stort antal älsklingar och hitta en struktur i berättelsen.
För här har vi en roman som vill berätta om precis allt, en roman som vill så mycket att den till slut blir minst lika självupptagen och intern som den lilla, queera Stockholmsklick den skildrar.   

Helena Sandström
kulturen@expressen.se

FOTNOT: "Cis" är när en persons biologiska kön överensstämmer med könsidentiteten.

Helena Sandström är skådespelerska och slog igenom med monologen You give gay people a bad name.