Somliga reser sig på kommando och drar ögonblickligen till obskyra skogsdungar och vattendrag för att på avstånd beskåda sina bevingade ögonstenar. Det räcker med ett litet pip i telefonen. Andra reser jorden runt i cyklop, drivna av marin kärlek. Poeten Kristian Lundberg tillhör det senare sällskapet.
– Jag som alltid har tyckt att fågelskådare är sådana nötter. De får ett sms och så reser de till Uddevalla för att titta på en blåvinge. Själv reser jag vart som helst för att se en viss fisk som ser ut som en sten. Du hör hur det låter! Min favoritstenfisk finns i Koh Lanta i Thailand. Det är genant, egentligen brukar jag inte tala om detta med någon.
Jag upplyser diskret att blåvinge råkar vara en fjäril och inte fågel, vilket vi skrattar åt.
 
Efter telefonsamtalet mellan redaktionen i Stockholm och Kristian Lundbergs residensort Malmö, drömde jag om en djupdykning. Fluorescerande färgmoln i lila, turkos, orange uppträdde, djupet var långt underbarare än ”där uppe” och jag tvekade inför valet att återvända.
– Precis så är det. Man är på 20 meters djup, har dykt i en timme och enbart hört sina egna ljudförstärkta andetag. Det är ett väldigt rogivande tillstånd. Man är omgiven av otroliga färger, växter, stenformationer och maneter – att se en manet på nära håll, ligga under och se den förflytta sig är fantastiskt.
Vi befinner oss hemma hos honom, bekvämt inrättade i det smakfulla danska 50-talsmöblemanget mitt i familjeröran. Tonårssonen ligger ännu och sover i rummet intill.
Kristian Lundberg är nöjd med att bo i Malmö, avsides huvuddelen av landets litteraturkretsar i Stockholm. Egentligen har han ingen kontakt med andra författare. Vid en punkt blev han så trött på det lyriska svenska klimatet och sig själv att han försökte sig på deckare. Tanken var att skriva ”riktiga deckare med galanta damer etcetera à la Leif GW Persson” men det blev ”ett mellanting”, som han egentligen inte kallar deckare.
Men det är som poet han främst har verkat och kommit att bli betydande.
Gud och Kristus är närvarande i Kristian Lundbergs poesi, fadern och sonen ett återkommande motiv.
– Man blir sin egen far, säger han, som tonåring hade jag reagerat starkt emot att skriva om Gud.
Han berättar om en kristen gruppering, som verkade i spåren av digerdöden i Europa. De var en grupp radikala kristna som ville spränga kyrkan. De vandaliserade kyrkorummen och brände ikoner i ett sökande efter en ursprunglig kristendom bortom mallar, hierarkier och liturgi.
– I poesin finns en längtan efter ett språk som inte är så besudlat. Vi lever i en perverterad tid där allt språk är besudlat. De senaste årens poesidebatter har missat att språkmaterialismen är mycket mer intuitiv och öppen för att komma bort från schabloner och hierarkier än traditionell poesi. I språkmaterialismen och modernismen finns ett helt annat politiskt sprängstoff och en andlighet. Den är lyhörd och full av korrespondenser.

Skapas generationerna utifrån förlagens urval eller utkristalliseras det efteråt? Bland 90-talisterna finns det ett flertal författare som uppfostrats på skrivarskolor, och sedan i sin tur kommit att undervisa där. Skrivandet har blivit mer av ett hantverksyrke. Det brukar inte skrivas ut det på böckernas baksidestexter, även om författarutbildningar blivit mer accepterade sedan 90-talet. Som konstnär innebär ju skolorna prestigefulla meriter, det är snarare pinsamt att vara autodidakt.
Jag frågar hur han ser på sin poetgeneration och hur han förhåller sig till den som skrivande.
– Jag har aldrig förstått generationsgränser. Jag har till exempel alltid betraktat Ann Jäderlund som en ständigt aktuell författare. Man vill gärna skapa litterära generationer och tendenser, men de stämmer inte. Själv vill jag hellre tillhöra 50-talistgenerationen. Jag känner mig mer befryndad med jazzklubbarna i Stockholm under 40- och 50-talen än med samtiden. Å andra sidan längtar jag alltid bort. Jag tror att det är en grund till kreativt skapande.
– De flesta författare är urtypen för rättshaverister: ensamma, förtvivlade, ser sambandskonspirationer och vill berätta sin historia om kärlek, lidande och avundsjuka. Om inte jag haft fru, son och hund som hejdade mig, hade jag antagligen bott ensam och skrivit rättshaveristiska brev till tidningarnas ledarredaktioner.

Under 90-talet ingick Kristian Lundberg i Malmöligan, en upprorisk poetgrupp med manifest där de utnämnde sig till avantgarde och förespråkade ”Gängkrig som modell för skapandet”.
– Det var en märklig tid. Något slags kollektiv demenssjukdom. Vi levde utan en tanke på konsekvenser. Jag och många av mina vänner var så jäkla pissed off på samtida litteratur. Till exempel hatade jag Anders Olsson av alla människor (poet, litteraturteoretiker och numera professor på Stockholms universitet). Nu, 20 år senare, håller jag honom som en av de riktigt intressanta. Jag var inte mer än 16–17 när hans första diktsamling kom ut. Jag var tvungen att hata den för att den betydde så mycket.
– Jag påverkas massivt av allt jag läser. Det vävs in i den stora textväven. På ett plan sker det undermedvetet och på ett plan stjäl jag. Jag placerar det in mitt sammanhang utan att berätta var det kommer ifrån; jag upplever texten som helt fri. Det finns inget patent. Jag tar det jag vill ha.
– Marguerite Duras är en av mina stora inspirationskällor. Hon är en helt fantastisk författare. Henne har jag aldrig hatat. Jag älskade henne från början.

Kristian Lundberg säger sig inte känna igen något av sitt eget i yngre poesi, men förutspår att den yngre generationen återvänder till 70-talet. Man går ihop i kollektiv och iscensätter happenings, textmässor och uppläsningar, det skapas ett uppenbart socialt sammanhang utanför utgivningen. Det är lättare nu att starta eget bokförlag och tidskrifter, det blir vanligare att kombinera rollen som författare med att verka som redaktör, kritiker eller förläggare.
– Men är det något som jag avskyr och får mig att gå på studs, så är det Poetry Slam. Det är någonting annat än poesi. Det är billiga Buttericks-trick, där den som får mest skratt vinner. Man blir direkt klassad som reaktionär om man inte tycker att poesi ska vara öppen och demokratisk, men ibland tycker jag att poesin ska vara sluten och odemokratisk.
Jag tycker mig se efterföljare i Kerstin Norborg, Marie Norin och Charlotte Orwin som han själv fört på tal. Gemensamt är ett sammanförande av vardagslivet och en poetisk förhöjning i en berättande form.
Kristian Lundberg beklagar den poesi som aldrig kommer i tryck.
– Man kan se begåvade tystlåtna människor, fyllda med självkritik, som inte härdar ut och ger upp på vägen. Det är djupt sorgligt. Ofta är det ”tysta räkan” som har mest intressant att säga.
– Det är synd att det fortfarande är så behäftat med pinsamhetsskuld att ge ut på eget förlag. Det vill jag göra nästa gång.
Det finns ett opublicerat diktmanus. Han säger sig ha skrivit världens längsta dikt. Jag frågar skämtsamt om det är något i stil med Dantes Divina Commedia.
– Något åt det hållet, säger han och ser listig ut. Det är en lång dikt med olika temperament.

När Kristian Lundberg började ge ut böcker på Wahlström & Widstrand 1991, föreställde han sig att han skulle få bestämma allt både innehållsmässigt och typografiskt. Så funkade det inte. I stället kan stora förlag innebära lång väntan på att få ge ut flera böcker, eftersom de hushållar med utgivningen och inrättar interna kösystem. Många författare får sina manus refuserade av det egna förlaget. Han bytte till det betydligt mindre förlaget Symposion.
– Jag kunde ringa dit en måndag kväll och diskutera en bok. Två veckor senare kom boken tryckt och färdig. Det var skönt, i stället för att darrig på rösten ringa upp till Stockholm och oroligt fråga om mitt manuskript kommit fram med posten.
Kristian Lundberg är litteraturkritiker också. Jag undrar hur det är att vara etablerad och besitta en viss makt.
– För tio år sedan betydde kritikern mycket mer. Folk solidariserade sig med vissa skribenter som de följde. Nu är det mer smakdomarattityd. Både kritiker och läsare är mer personfixerade. Litteraturen har blivit betydligt mer pluralistisk under de senaste 20 åren, det gör det svårt för oss kritiker som ofta lever kvar i gamla föreställningar.
– Jag känner mig inte etablerad. Man befinner sig utanför det litterära etablissemanget här nere i Malmö. Jag diskuterar inte litteratursociologi eller –strategi med någon. Jag skriver. Jag har ingen formell makt. Jag slutade undervisa eftersom jag tyckte att det var destruktivt. Det blev ett automatiskt maktförhållande i och med att det jag berättade fastställde en ordning. Mentorskap eller 1800-talets litterära tesalong skulle vara mer givande.

Vi kommer att prata om Maja Lundgrens nyutkomna bok Myggor och tigrar som beskriver mer eller mindre dolda maktstrukturer.
– När jag läste om boken tänkte jag: ”Nu utsätter hon sig för en enorm påfrestning – många av dem hon skriver om sitter i stipendieråd”. Om hon nu inte får stipendier på grund av detta är det illa. Ingen bemöter det heller, går fram och säger ”Så är det inte”. Det är ett hemligt brödraskap som kliar varandra på ryggen. Man blir paranoid. Det finns medelålders män som slår i lervälling, tycker sig vara så viktiga att de måste tränga sig utan att reflektera över sin maktposition.
Det börjar bli dags att bryta upp. Kristian Lundberg ska ner till dykarklubben. Flera gånger under intervjun har han avbrutit för telefonkonfererande om eftermiddagens planer. Däremot blir det ingen dykning i dag. Det blåser för hårt.