Man måste dö för att nå insikt. I den mångförgrenade esoteriska traditionen är det en förutsättning att man symboliskt dör och återföds, om man vill uppnå en högre grad av vetande.
Kristian Lundberg dog. För vad annat kan man kalla det om man som hyllad författare och skriftställare en dag dukar under av skulder, ekonomiska såväl som själsliga.
Kristian Lundberg dog och hamnade på Yarden.
Han beskrev den 13 månader långa döden i romanen med samma namn.
Yarden alltså: den gigantiska parkeringsplats i Malmö hamn där nya bilar omlastas och utrustas.
Där arbetade Lundberg tillsammans med andra män som vägras inträde till ett anständigt liv. Att under ständig övervakning omparkera bilar i iskyla är ett arbete så nära laglöshet man kan komma inom lagens gränser.
På nåder, dessutom. Man måste krypa för att få den åtråvärda påringningen på kvällen: "Du behövs i morgon". Ett nolläge.
I den verkliga världen är det kulturella kapitalet inte vatten värt.
Så där genomgick Kristian Lundberg sin död, på perrongen till den omvända klassresans slutstation. Romanen
Yarden från 2009 blev en succé - ansågs innebära en revitalisering av proletärromanen.
Jag läste den med dunkande hjärta. Den var innerligt men hackigt skriven, så som djupt personliga anteckningar är. Där fanns oskrivna rader och halvkvädna meningar som antydde en avgörande händelse med en "hon" inblandad. Jag lät det vara och antog att Lundberg kanske syftade på den schizofrena mor som gjort hans uppväxt till en enda stor osäkerhet.
Men det var inte så. I den "fristående uppföljaren" till
Yarden som utkommer i dag, försöker Kristian Lundberg berätta om det allra svåraste - det som han undvek i den förra boken.
Där fanns ett "hon". Nu avslöjar Lundberg att han sitt författarskap igenom har skickat ut meddelanden i sina böcker. Meddelanden till henne, som en dag för sådär 20 år sedan i förtvivlan bad honom gå.
Nej,
Och allt skall vara kärlek kan knappast kallas en fristående uppföljare till
Yarden. Det är snarare som att den första boken sade A och denna bok säger resten.
Fast det är så otroligt svårt. Kanske har Lundberg rätt i att detta är en mycket maskulin bok, om man utgår ifrån att män traditionellt sett har svårast att tala om det som är viktigast.
Han tar om. Han upprepar sig. Han harklar sig och skriver "Nu skall jag berätta" och "Låt oss ta det från början" men börjar återigen skriva om vädret utanför fönstret. Han frågar sig hur han skall kunna närma sig ämnet, konstaterar att han vet precis hur, och börjar skriva om vädret igen.
Det är en plågsam men mycket vacker process.
Samtidigt är allting egentligen så banalt. Det viktigaste brukar ju vara just banalt. Kanske är det för att understryka denna banalitet, kanske är det för att skydda sig, som Kristian Lundberg smyger in citat och anspelningar från såriga poplåtar. Broder Daniels "Shoreline" dyker upp här och där.
Och allt det där som gjorde
Yarden så hyllad och omtalad blir egentligen bara svepskäl till att inte tala om kärleken.
Lundberg beskriver hur han föreläser på bibliotek och talar om det påtagliga och muskulöst gripbara: om proletärromanen, de papperslösa, revolutionen, förnedringen och orättvisorna. Men egentligen tänker han på körsbärsträdet som blommade utanför hennes fönster för 20 år sedan.
Och allt skall vara kärlek handlar om att hitta genvägen till en smula mänsklig anständighet, förbi alla törnen som livet planterat.
Det blir faktiskt något nästan esoteriskt över Lundbergs själavandring, där de 13 månaderna i Yardens oförsonliga öken var en absolut nödvändighet. Han har nått sin insikt. Några vidare förklaringar behövs inte.
Jonas Thente
kulturen@expressen.se
Kristian Lundberg är medarbetare på Expressen Kultur. Därför recenseras boken av Jonas Thente, kritiker på Dagens Nyheter.
