För första gången i modern tid placerar en demokrati islamofobi i lagrummet. Därmed finns en tydlig risk att folkomröstningen i Schweiz blir en milsten på den farliga väg som redan trafikeras av muslimer och islamister, katoliker och kristna fundamentalister, sekulära liberaler och deras militanta legoknektar i ett frambesvuret kulturkrig med växande, religiösa stridshärdar.
Försvaren för Schweiz fördömande av ett islamskt uttryck har en ihålig klang. Det sägs att man inte förbjuder religiös utövning, att minareter inte är nödvändiga.
Nå, samma gäller för moskéer och kyrkor. Det sägs att förbudet är en mjuk viskning jämfört med spöstraff för den som bär ett blygt kors under skjortan. Så ska vi också motiveras av hämnd och rädsla? Legitimera den teologiska grunden för islamisternas praktik? Det sägs att klockringning och böneutropning redan begränsas i Stockholm. Sant, men inte i något av fallen är det religiöst motiverat.
Jag vill inte tänka på hur det schweiziska utslaget mottagits i den muslimska världen, men när Le Pen och Pia Kjærsgaard uttalar sitt gillande slås en båge mellan islamofobin och den västerländska offentligheten. Därmed diskrediteras också all god kritik av sammanblandningen mellan politik och religion. Filosofera inte kring detta, tack. Tänk praktiskt.
Minaretomröstningen illustrerar två allt skarpare konflikter: den mellan det sekulära och det religiösa och den mellan det muslimska och det kristna. Om dessa motsättningar ska kunna drivas – som de bör – på ett respektfullt sätt, också med den Andre i blickfånget, krävs i båda fallen goda samtalspartners.
Så låt oss då lyssna på en sådan.
Katolska biskopskonferensen i Schweiz har– helt förutsägbart – fördömt förbudet. Det anses lägga hinder i vägen för dialogen med islam. Man påpekar att reglering av minareter redan ryms inom landets byggkod.
”Som biskopar och schweiziska medborgare är det med tillfredsställelse vi noterar att det inte längre finns några artiklar som gäller religion i grundlagen. Det vore fel att införa nya”, skriver biskopskonferensen och motiverar sin hållning med hänvisning till kristna värden och demokratiska principer. ”Rädsla”, skriver man, ”är en dålig vägledare i detta ärende”.
Biskopskonferensens ordförande, Felix Gmür, anlägger en personlig och viktig synvinkel på skeendet. Han ser det som utslag för en förvirring inför religionens position i samhället.
Å ena sidan, säger Gmür, vill man fördöma minareter med hänvisning till att religionen är en privatsak, att muslimer kräver utrymme i offentligheten för något som inte där hör hemma. Å andra sidan pekar man på den schweiziska kulturens historiska relation till kristendomen som argument för varför minareterna inte bör tillåtas. Men dessa båda argument står i ett starkt spänningsförhållande till varandra.
På så vis är bannlysningen av minareter skenbart en kollision mellan kristenheten och islam, men i själva verket återspeglas konfliktytan mellan det sekulära och det religiösa, och den aningslöshet som så ofta uppstår i det mötet.
Vilket för oss till en annan debatt.
Under det senaste året har den svenska offentligheten i hög utsträckning behandlat den romersk-katolska kyrkan på samma sätt som den schweiziska folkomröstningen behandlat islam. Man bortser från allt det goda. Man bortser från allt det vardagliga. Sökljuset sveper över jorden på jakt efter katolska abberationer, skamfläckar, och när dessa fångas in – som oundvikligen sker i en organisation med över en miljard medlemmar – lyfts de fram som prototyper.
Är det så vi bör bedöma varandra? Utefter våra sämsta avvikelser?
Den romersk-katolska kyrkan är den goda samtalspartner som islam behöver med kristenheten och de sekulära liberalerna behöver med religionen. Det grundar jag på tre observationer:
För det första, att katolicismen har en lång tradition av filosofisk introspektion. Kyrkan räds inte granskning.
För det andra, att den moderna katolicismen har placerat dialogen bland sina grundvärden.
För det tredje, att kyrkan har en genomtänkt självbild i en tid när andra kyrkor knyter sig i rädsla eller löses upp i förvirring.
Björn Wiman skrev (
Expressen 26/11) att ”Katolska kyrkan är – genom Vatikanen – en global politisk maktinstans med en observatörspost i FN”, och anförde det som skäl för ”legitim religionskritik”. Det är riktigt. Det är också ett skäl att granska Vatikanen just som ”politisk maktinstans”. Kyrkan trängtar efter ett sådant bemötande. Men den enda religionskritik Wiman själv förmår uttrycka är frustration över Vatikanens abortförbud. Översättning: hur ska vi kunna ha dialog med Vatikanen när den envisas med att stå för katolska värderingar?
Bertrand Russell sa att hans första uppgift som filosof var att försöka instämma i meningsmotståndarens slutledning. Lyckades han var han övertygad. Misslyckades han kunde han kritisera desto effektivare. I båda fallen infann sig förståelse.
Alternativet är folkomröstning om minareter.
Roland Poirier Martinsson
kulturen@expressen.se
