Gavrilo Princip sköt de mytiska "Skotten i Sarajevo". Foto: APGavrilo Princip sköt de mytiska "Skotten i Sarajevo". Foto: AP
Gavrilo Princip sköt de mytiska "Skotten i Sarajevo".  Foto: AP
Av jord kommen. Soldater vid en fältbegravning under första världskriget. Foto: GettyAv jord kommen. Soldater vid en fältbegravning under första världskriget. Foto: Getty
Av jord kommen. Soldater vid en fältbegravning under första världskriget.  Foto: Getty
Av jord förbli. Tyne Cot är en av många begravningsplatser från Första världskriget. Foto: GettyAv jord förbli. Tyne Cot är en av många begravningsplatser från Första världskriget. Foto: Getty
Av jord förbli. Tyne Cot är en av många begravningsplatser från Första världskriget.  Foto: Getty
The Sleepwalkers. How Europe went to war in 1914 Harper, 736 s.The Sleepwalkers. How Europe went to war in 1914 Harper, 736 s.
The Sleepwalkers. How Europe went to war in 1914
Harper, 736 s.

Krigets gåta

Publicerad

I dag är det hundra år sedan Gavrilo Princip sköt Franz Ferdinand i Sarajevo.

Nils Forsberg fördjupar sig i första världskrigets orsaker och verkan.

Scenen är en stad under senantiken, kanske Alexandria. Människorna väntar varje dag på att barbarerna ska komma och skövla och plundra dem. De är uppgivna, handlingsförlamade; senatorerna stiftar inga lagar och retorerna håller inga tal (för barbarerna "tråkas ut av tal och retorik"). Men samtidigt är de förväntansfulla. När barbarerna aldrig dyker upp utan drar vidare någon annanstans blir de besvikna: "Hur ska vi klara oss utan barbarer? / Dessa människor var en sorts lösning".

Konstantin Kavafis dikt "I väntan på barbarerna" från 1904 beskriver ett tillstånd av utmattning och leda som infinner sig i stora såväl som små sammanhang. När vad som helst är bättre än det som redan är, oavsett hur bra det är. När något måste hända och det inte spelar någon roll vad, bara något händer. När en krypande och skavande känsla signalerar att nuet är gammalt och borde rensas ut.

Komplex bild av kriget

Första världskriget var alltid svårt att överhuvudtaget få en bild av, det var som en spattig svartvit stumfilm, och att förstå det var ännu svårare. Där det andra världskriget hade en orsak och tydlig rollbesättning av onda och goda och gick att göra hollywooddrama av, började det första för att en serbisk nationalist den 28 juni 1914 lyckades skjuta ihjäl det österrikiska tronföljarparet i Sarajevo.

Även om länderna var förbundna med varandra i ett system av olika allianser verkade det så orimligt att det skulle leda till skyttegravar från Nordsjön till Schweiz, blodiga slag på flera kontinenter och tio miljoner stupade soldater.

Det lär ha skrivits över 20 000 böcker om första världskrigets utbrott. Väldigt många av dem har försökt svara på frågan "Varför?" och förklara vem som bar skulden till det. Det började redan vid krigsslutet och Versaillesfreden då segrarnationerna beslutade att felet uteslutande var Tysklands och den preussiska militarismens - och att de skulle få betala för det. Vilket ledde till världskrig nummer två, som i mycket framstår som en fortsättning på det första.

"Sleepwalkers" vida hyllad

I sin vida hyllade "Sleepwalkers" från förra året försöker Cambridgeprofessorn Christopher Clark komma undan från frågan om vem som bar skulden till kriget, om "varför?" och i stället svara på frågan "hur?". "Första världskrigets utbrott var inget brott utan en tragedi", som han skriver med en av många eleganta formuleringar.

Clark går minutiöst igenom parternas agerande och visar hur de leder till krig. Allt blir mycket mer komplicerat, Tyskland framstår till exempel inte längre som en ond stat medan britternas rykte solkas ner. Med facit i hand blir läsningen ödesmättad. För utan första världskriget, knappast någon rysk revolution och därmed inget kallt krig efter det andra världskriget, för det hade ju aldrig brutit ut eftersom nazism och fascism inte uppstått, ett åtminstone annorlunda slut på den europeiska kolonialismen, inga krig på Balkan, och man undrar om det länge isolationistiska USA verkligen blivit en stormakt?

Konsekvenserna av ett uteblivet krigsutbrott 1914 går faktiskt knappt att föreställa sig.

Tragedins aktörer var sömngångare, avslutar Clarke, blinda för vad de gjorde sig ansvariga till. Det är en slutsats man kan undra över efter att ha läst 700 finstilta sidor om vem som gjorde, skrev och sa exakt vad, hur och när. Men det var som om de inte kunde förstå hur ett modernt och mekaniserat storkrig skulle bli. Eller som att något måste hända. Och om inte barbarerna kommer får man uppfinna dem, eller själv ta deras roll i förödelsen.

Skulddebbat i Tyskland

Christopher Clarks bok har väckt en del debatt i Tyskland, eftersom den tyska skulden för andra världskriget tidigare spillt över även på det första. En äldre generation historiker vill alltjämt ha det så. Den stora utställning om kriget 1914 till 1918 som nyligen öppnade på Deutsches Historisches Museum i Berlin ägnas inte särskilt mycket åt den frågan (även om Clark är en av dem som ska delta i kringprogrammet med seminarier och symposier).

Här står i stället krigets vardag i centrum, genom föremål, fotografier och inte minst konst från tiden. Tittar man noga får man också en känsla för det där som historiker som Christopher Clark inte riktigt ser som sitt primära ärende - som mentalitet och stämningar.

Redan i början av den aningen labyrintiska utställningen, kongenial med sitt ämne, hänger Friedrich August von Kaulbachs "Germania" (1914). En blond valkyria med hjälm, harnesk och svärdet i hand som inte tänker släppa någon över Rhen. En riktigt välvillig dag går den att se som ett stycke kitsch.

Här finns också Hugo Krayns "Großstadt" från samma år, en brun- och svarttonad målning av en storstadsgata med hukande arbetare, upptornande fabriker och en himmel av skorstensrök.

Kavalleri ställdes mot kulsprutor

Aggressiv nationalism tillsammans med social medvetenhet och samtidskritik, och en romantiserad bild av kriget. Som i en patetisk figurin med namnet "Avskedet" där en kavallerist i pickelhuva har ena armen över sin häst och den andra om sin käresta. För 100 år sedan var det här rimligt - kavalleriet var ett truppslag med hög status. Efter några angrepp till häst mot kulspruteeld skulle det börja omvärderas, om än motvilligt.

Det är den här sortens föremål som gör att kriget blir levande samtidigt som det är så främmande och avlägset: Det småvitsiga fälttoalettpapperet "Das 'Allernötigste'". Pansarkryssaren "Blücher" som leksak. Ernst Jüngers anteckningsbok med vad som skulle bli romanen "I stålstormen" tillsammans med en brittisk hjälm som han tagit som souvenir.

Oskyldigt och naivt. Kriget som ett spännande äventyr, gärna till häst. Eller som något som kunde göra slut på de sociala orättvisor som blivit kvar och förstärkts när borgerligheten växte fram efter Napoleonkrigen. Kriget som nationens pånyttfödelse.

Att gå genom utställningen är att se allt det där och att få en känsla för vardagen före och under kriget, inte för de politiker, militärer och diplomater som Christopher Clark skriver om utan för den lilla människan. Det är också att se kulsprutor och spränggranater som står uppställda och tänka på hur människorna då, för hundra år sedan, inte insåg vilken Pandoras ask de skulle öppna.

Mot slutet blir det tungt att andas, som i avdelningen som handlar om hemmafronten och där en mor bär sin nyfikna bebis förbi en rad levande ljus och döda barn i små kistor i Heinrich Emsens målning "Kindertot" från 1918.

Ingen heroism, ingen renande kraft

Här finns ingen heroism kvar, ingen utopi eller tro på krigets renande kraft. Här finns bara en mor med ansiktet upplöst av ångest inför det som barbariet leder till.

Utställningen tar slut här, men 1900-talets historia hade bara börjat.

Jag lämnar Historisches Museum och går in i Neue Wache som ligger alldeles intill på Unter den Linden. Ursprungligen var det här det preussiska livgardets byggnad, ritad i stram dorisk stil av universalgeniet Karl Friedrich Schinkel 1818. Sedan 1993 är den ett minnesmärke över offer för krig och tyranni. Här finns Käthe Kollwitz "Mutter mit totem Sohn", en pietà för 1900-talets tragedier. Modern är en hopkrupen, hukande klump av brons, sonen är vuxen men hans döda kropp har ett barns hållning.

Det är så fjärran från Michelangelos graciösa Maria med den döde Jesus. I Kollwitz tolkning finns ingen tröst, inget större sammanhang, bara den oformliga, oändliga sorgen. Jag tror att man kan säga att Gud är död här. (Kollwitz yngste son stupade för övrigt på Västfronten 1914.) Mindre blödiga personer än jag får tårar i ögonen.

Monumental symbolik

Till sist en detalj: När det österrikiska tronföljarparet färdades genom Sarajevo den 28 juni 1914 ändrades kortegevägen, chauffören körde fel och var tvungen att stanna för att vända. Det var då Gavrilo Princip kunde rusa fram och skjuta.

Här hade historien kunnat ta en annan väg än den vi färdas på alltsedan dess, om det inte vore för att bilen som Franz Ferdinand åkte i var besvärlig att vända. Den saknade nämligen backväxel.

Symboliken är monumental. Härifrån fanns ingen återvändo.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Webbredaktör: Nina Lekander. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag