Regissören Janus Metz har förklarat uppståndelsen kring sin oundgängliga Afghanistandokumentär Armadillo med att den för första gången visar att danskar krigar på samma sätt som alla andra. Att det inte finns några danska, lite hyggligare granater.
Och, visst, det är samma kulsprutor, samma lägertristess och samma porrfilmer i barackerna som vi är vana att se i amerikanska krigsfilmer.
Men medan den amerikanska armén hittar rekryter i samhällets lägre klasser – några år i militären kan vara den enda vägen till utbildning – är det inga danska krigare som axlar gevär för en examen.
De krigar för kicken.
Den så kallade upplevelseindustrin erbjuder konfrontationer med faran till uttråkade välfärdsungar. Soldaterna i Armadillo talar om kriget i samma ordalag.
De är vanliga grabbar som söker äventyr och som jämför en patrullrunda utan blodspillan med en dag på tivolit där bara den tråkigaste karusellen är öppen.
Först med en söndertrasad taliban vid fötterna kan de känna att de lever.
När adrenalinkicken har lagt sig finns de afghanska familjerna kvar. Åkern är nedtrampad, dottern död och den enda kon har sprängts i bitar. Villkoren är usla för krigstivolits statister.

Fotnot. Armadillo har svensk biopremär i dag.