I Othmar Karims nya film parallellkopplas livsöden på vägen mot kraschen. Jonas Holmberg ser ett beprövat grepp återanvändas i Malmömiljö.
Eftersom det plötsligt började klia mellan busschaufförens skulderblad tog det 20 sekunder extra innan dörrarna stängdes. Eftersom ingenjören precis hann med bussen kom han hem i tid för att ertappa sin fru med en älskare. Eftersom ingenjörens son inte ville lyssna till grälet hörde han på radio att ockupationskriget intensifierats. Eftersom fordonsindustrin fick stora beställningar från militären hann de inte med att leverera reservdelar till bussbolaget och i korsningen tog inte bromsarna och busschauffören körde rakt in i älskarens motorcykel.
Filmskapare älskar att skildra de slumpmässiga orsakssamband som för den moderna storstadens invånare ter sig obegripliga och oöverblickbara.
I det förmoderna samhället kunde människor ännu identifiera dem som hade inflytande över deras liv: föräldrar, präster och godsherrar hade bekanta anletsdrag. Men det var den moderna staden, präglad av anonymitet, hastighet och oförutsägbarhet, som födde filmen och snart blev dess kanske viktigaste ämne.
Allra mest effektivt skildras nog den urbana erfarenheten av bristande helhetsbilder
i vad vi kan kalla parallellberättade filmer, historier som avviker från den klassiska dramaturgins enhetsideal genom att flera skilda men oftast på något sätt sammankopplade livsöden ges ungefär lika stort utrymme. Det parallella berättandet är (i motsats till vitt spridda missuppfattningar – inte sällan förkunnar den fåkunnige att Robert Altmans Short cuts var först) nästan lika gammalt som filmen själv, men sedan 70-talet, efter att tv-serier undervisat publiken i att hantera flera historier samtidigt, har den splittrade stilen blivit en standardmodell i populärfilmen.
I avsaknad av en klassisk protagonist träder ofta just stadens astmatiska andning fram som huvudperson. De senaste decennierna har staden ofta hetat Los Angeles (stilbildande parallellberättade filmer som Short cuts, Pulp fiction, Magnolia och Crash utspelar sig alla i den amerikanska västkustmetropolen), men i Othman Karims För kärleken är det Malmös stadsnät som kartläggs.
För kärleken rymmer tre trådar som slingrar sig in och ut ur den skånska centralortens mitt: En ung advokat som livspusslar med sin make, en avdankad tv-profil och en misslyckad handlare i afrikanskt konsthantverk. De känner inte varandra men då och då korsas deras vägar. Ofta utan att de själva riktigt förstår hur de påverkar varandra.
Våra individuella livs små kugghjul avslöjar varken hur samhällsmaskinen fungerar eller vart den är på väg. Det behövs inte, hjulen snurrar ändå. Men stadens rörelser är aldrig friktionsfria. De störs ständigt av såväl rena tillfälligheter som människors bristande rationalitet och asymmetriska begär. I För kärleken är det, precis som i Paul Haggis mer välgjorda Crash som den rimligen modellerats efter, allmänhetens och myndigheternas rasistiska föreställningar som tynger såväl ekonomiska som sociala transaktioner. När en ”svart man” misstänks för våldtäkt plockar polisen första bästa kille som passar in på det löst hållna signalementet. När advokaten ska befordras vill cheferna att hon byter efternamnet Said mot något mindre exotiskt. När hennes make ska skicka 5 000 kronor med ”Western Exchange” till sin akut sjuke pappa fastnar pengarna, likaledes på grund av det arabiskt klingande namnet, i USA:s terrorkontroller.
De senaste åren har den parallellberättade filmen lyft blicken från storstaden. Givet en tilltagande globalisering har den utökat sin geografiska radie – i filmer som Alejandro González Iñárritus Babel och Lukas Moodyssons Mammut är orsakssambanden globala.
När det hamnar för mycket grus i ett maskineri tar det stopp. Den urbana parallellberättade filmen väljer nästan alltid att gestalta sammanbrottet på samma sätt: genom en bilkrasch. Det finns trafikolyckor i samtliga ovan nämnda filmer, och För kärleken låter (liksom Crash och genrens mästare Iñárritus båda Älskade hundar och 21 gram) denna stålets sammanstötning utgöra dramats start- och slutpunkt.
Trots att några krystade scener förläggs till Afrika ter sig För kärleken, i ljuset av de första försöken till en globalt samhällsuppdaterad parallellberättad film, en aning sen på bollen. Eller om man vill vara snäll, välförankrad i berättartraditionen om den moderna stadens kontaktlöshet. Men det är smart av Karim att låta filmen utspela sig
i Malmö. I ett allt hårdare segregerat Stockholm behöver förortsungar och Herngrenska varannan vecka-föräldrar knappt stöta på varandra – förutom möjligen på tunnelbanan på morgonen.
Men en tunnelbana kraschar inte. Nervtrådarna i den moderna stadens parallellberättade film spänns av de personbilar som låter oss ömsom köa, ömsom rasa förbi varandra utan att egentligen mötas. En stadsplanering som bröt upp modernitetens trafikmaktordning skulle kanske göra samhällsmaskineriet mer väloljat och tvinga filmskaparna att hitta nya metaforer. Men till dess kommer vi se många filmer där motsättningarna materialiseras
på motorvägen.
