Aktionen i Frälsarkatedralen. Foto: Sergey Ponomarev Femen. Foto: Gero BreloerI våras kunde man i Stockholm anmäla sig för att delta i performanceverket "Enjoy whiteness" på Konstnärshuset. Där fick man sedan "undersöka sin roll som besökare" via "individuella och kollektiva ritualer" syftande till att "fokusera på maktstrukturer som upprätthåller kategorin vithet".

Enligt pressmeddelandet, alltså. Jag gick inte dit, så jag vet inte, men jag är övertygad om att ingen som var där fick sina föreställningar det minsta utmanade eller omskakade. Det brukar ju vara så - deltagarna i liknande evenemang är de som redan vet allt om normativa blickar och strukturer.

För att politiska performanceverk här ska bli något annat än en bekräftelse av de invigdas estetiska och ideologiska referensramar krävs allra minst att en kulturminister hamnar oförberedd mitt i evenemanget.

Men det som kan dras med ett löjets skimmer i upplysta västliga demokratier kan på andra håll i världen vara stort allvar. Se på konst- och aktivistkollektivet Pussy riot som i veckan ställdes inför rätta i Moskva åtalade för huliganism och Yoko Ono. Foto: Michel Euleranstiftan till religiöst hat.

Det var i februari som några unga kvinnor i små klänningar och rånarluvor i skrikiga färger rusade in i Frälsarkatedralen i Moskva och till punkmusik och pogodans skrek en bön om att den heliga jungfrun sk ulle fördriva Putin och bli feminist, interfolierat med påpekanden om hur homosexuella skickas till Sibirien och att president och patriark skyddar varandra.

För detta upptåg hotas tre av medlemmarna av sju års fängelse. Det är då man påminns om att performancekonst faktiskt kan betyda något.

Längst in i performancekonstens DNA brukar man placera Jackson Pollocks "No 1" från 1949. Här blev processen en del av verket, spåren av skapandet en del av resultatet. Variationerna på detta förhållningssätt dök upp överallt. Yves Kleins zenbuddistiska övningar, fluxusrörelsens upptåg, skäggiga studenters pårökta happenings och Wienaktionisternas blodiga ritualer är alla exempel på den rad olika uttryck under decennierna efter kriget.

En del drog mot utåtriktad aktivism, andra inåt, mot jaget och dess gränser. En observation man snabbt gör när det gäller den klassiska performancekonsten är hur männen så ofta intar rollen som aktiva subjektet. De förhåller sig till rummet och världen, och när de lät sig skjutas i armen (Chris Burden) eller till synes gick lös på sin penis med kniv (Rudolf Schwarzkogler), så gjorde de det efter aktiva val.

Medan en passiv Yoko Ono i "Cut piece" lät publiken klippa sönder hennes kläder. Eller Marina Abramovic i sex timmar utsatte sig för galleripublikens allt otäckare utfall mot henne med 72 föremål, från ros och fjäder till skalpell och skarpladdad pistol.

Män(niskor)s svaga spärrar i dessa maktsituationer bekräftade det som psykologiska experiment under mer kontrollerade former redan hade antytt.

Pussy riot står med en fot i arvet från det bottenfrusna 70-talets underjordiska sovjetiska dissidentkonst och en annan i punktraditionen. Men liksom min favorit bland postsovjetiska performancegrupper, de blonderade toplessaktivisterna i ukrainska Femen, hämtar de också näring ur det här subjekt-objekt-spelet.

När repressionen slår till framstår den som ännu mer repressiv när de som kläms åt antingen ser ut som ett taffligt gladpunkband som snattat på Gina Tricot, eller ett gäng vuxenfilmaktriser.

Makten avskyr kritik, än mer att framstå som ondskefull men allra mest att skrattas åt. Rättegången mot Pussy riot är ännu ett tecken på den deprimerande utvecklingen i Ryssland, men visar också att den politiska aktivistkonsten fyller en funktion. Vilket är roligt och tragiskt på samma gång.