Inte ens i det blodiga slutögonblicket går det att ta Muammar Khadaffis regim på allvar. Terrorn och tortyren kunde ha inspirerat Mussolini, men den har regisserats av Monty Python.
Rebellerna intar Khadaffis högkvarter. Som alla segrande upprorsmän ger de sig på den fallna regimens symboler, men går bet: I brist på statsmannavärdighet visar sig Khadaffi omöjlig att förnedra. Triumfögonblicket förvandlas till clownhumor, och i stället för segerns dramatiska stråkorkester, "Yakety-Sax":
Frihetskämparna filmar sig själva när de prövar tyrannens tokroliga hattar. De hittar diktatorns mottagningstält, som han dekorerat med kameler och organisationsscheman över
Gröna bokens statsmodell, och eldar upp det. De släpar Khadaffis golfbil i ett rep längs gatorna och skjuter i luften. Vad ska hända med Freddo, Seifelislams tama tiger?
Muammar Khadaffi själv är spårlöst försvunnen, i en rökpuff, till ljudet av en retsam gummituta. Skickar ut ljudmeddelanden från hemlig ort om att Tripolis fall var en "taktisk reträtt" och upplyser om att han numera går runt förklädd på stadens gator för att se hur läget är (utmärkt). Skaka den bilden ur huvudet: Broder ledare i plastnäsa, lösmustasch och fejkglasögon.
När jag besökte Benghazi förra månaden slogs jag av hur många libyer som, av alla diktaturens brott, valde att först ta upp att Khadaffi hade fått världen att skratta åt Libyen. Förnedringen hade bitit hårdare än förtrycket.
Under revolutionskommittéernas vakande ögon har de lydigt rest sig för att klappa så hårt att handflatorna sved under folkkongresserna, så fort Khadaffi sluddrat sig fram till en paus. Där har han stått i talarstolen, blicken vandrande i fjärran, med rufsigt hår och oinskränkt makt - hans inre monolog automatiskt omsatt i budgetmål och fängelsedomar av den totalitära statens institutioner. Stream of consciousness som statsideologi.
Sex miljoner libyer har jublat över varje ord, skrikit och gråtit av lycka över ledarens visdom, bett om mer, kysst marken där han går, hela tiden för att det inte fanns något annat man kunde göra: Hela tiden med skammen brännande i kinderna.
Men nu är det slut med det där. Slutskrattat. Blodigt allvar. Låt oss bara städa ut all denna förbannade cirkusrekvisita först.
Aron Lund
kulturen@expressen.se
Aron Lund är skribent och expert på arabvärlden. Förra året kom hans bok
Drömmen om Damaskus (Silc förlag). För närvarande arbetar han på Upsala Nya Tidnings ledarredaktion.