Kanske bör konstnärer få förhålla sig friare till moral än andra, funderar den konservative katolske filosofen Roland Poirier Martinsson i Expressen 19 maj apropå Anna Odell.
Det var som själve fan, hinner man tänka. Sedan justerar Timbro-chefen sin idé med att fastslå att Odell inte sysslar med konst utan med politisk aktivism. Som inte kan vara konst.
Att den breda allmänhetens konstbegrepp skiljer sig från konstvärldens är en sak. Av en doktor i filosofi kunde man vänta sig något högre grad av bildning.
I snart hundra år, från Duchamps readymades, har saken diskuterats.
Man har landat i den institutionella konstteorin: Konst är det som konstvärlden kallar konst, som ”godkänts” som konst av systemets instanser (institutioner, konstskolor, kritiker).
Om en konstelev går och köper korv är det inte konst. Men om samma elev bestämmer sig för att göra ett projekt kring att köpa korv och utför detta, så blir det konst. Kanske inte alls bra konst, men likväl konst.

En irriterande vag teori kanske, men det är så systemet fungerar. Timbro kan inte bestämma vad som är konst eller inte. Ej heller Vatikanen.
Man kunde önska att konstvärldens företrädare hördes mer i debatten. I 15 år har det pratats om att konsten måste intervenera med samhället och skapa plattformar för diskussion. Nu tycks det ske, och då blir det tyst. Någon mumlar något om gestaltning och låter Poirier Martinsson och andra ta över.
Det är som om någon skulle hävda att poesi, det är sånt som rimmar och litteraturkritikerna inte skulle protestera. Skulle nog inte hända, va?
Denna konstvärldens tystnad är ett verkligt problem, som den måste lösa själv. Till skillnad från frågan om vad som är konst.