Eleverna i Adolf Fredriks musikklasser klarar inte Mahlers gosskörspartier.
Lars Sjöberg noterar en illvarslande nedrustning av svensk musikutbildning.
När en katastrof inträffat händer det ibland att någon heroisk undsättningsbedrift stjäl fokus från väsentligheterna. Så skedde i våras, när konserthuschefen Stefan Forsberg raskt lyckades få ett antal Wiener Sängerknaben hitflugna för att sjunga de gosskörspartier i Mahlers åttonde symfoni som inte kören från Adolf Fredriks musikklasser klarat av.
Stefan Forsberg for president, säger jag bara. Kom det en tsunami skulle han ta fram surfbrädan.
Men denna bragd skymmer tyvärr en till katastrof gränsande skandal. Körlandet Sveriges mest namnkunniga musikskola kan inte ställa upp med ett erforderligt antal notläsningskunniga och väl inrepeterade pojkar för tre enkla insatser om sammanlagt mindre än två minuters sång – åttiosju takter i enkel fyrtakt av vilka endast sex med enklare tvåstämmiga insatser och ett par tonalt knepiga gehörshörn.
En god historia vinner sällan på granskning. Vid kontroll av sanningshalten däri lugnar mig Forsberg med att det mest rörde sig om att den klangliga volymen inte räckte till. Men faktum kvarstår: jag har hört Mahlers åtta tidigare i Sverige utan föregående blixtinsatser.
Och från Göteborg 1995 bär en CD på märke BIS vittnesbörd med sin barnkör från Brunnsbo. Vare sig det nu handlat om otillräcklig förberedelse från Konserthusets eller Adolf Fredriks sida blev det utomordentligt kostsamma minuter med blixtbokad flygresa, uppehälle och artistgage för ett tjugotal pojkar med vuxen eskort.
Och sedan kan vi ju fråga publiken om de tysta gossarna från Adolf Fredrik satt som tända ljus och höll sig lugna i de takter när de inte avkrävdes sång. Det gjorde de inte.
Detta är spilld mjölk att inte längre gråta över. Det är bara symtomet som är illavarslande. Sveriges – hittills! – mest namnkunniga och av närbelägna Konserthuset flitigt anlitade skola med musikalisk inriktning kan inte ställa upp med tillräckligt många kompetenta barnröster.
När Forsberg försvarar fadäsen med att wienarna representerar en hemvanare och gedignare musikalisk miljö och kultur öppnar han garden. Mahlers åtta representerar inte standardrepertoar ens i Wien, och där finns som sagt ett par vanskliga Knabeninsatser där inget stöd kan påkallas från något hörbart orkesterinstrument.
Men i Österrike går det med kort varsel Och i Sverige gick det, förr. Det var bättre förr.
Efter genomgången nioårig grundskola skall eleven:
Kunna delta aktivt i sång, spel på instrument samt dans och rörelse,
kunna lyssna aktivt till musik, reflektera över sina erfarenheter och upplevelser av musik samt kunna diskutera och ta ställning till olika slags musik,
känna till viktiga delar av
vårt musikaliska kulturarv samt kunna identifiera olika musikstilar, musikaliska uttrycksformer och traditioner
i skilda kulturer, miljöer och
tider,
ha tillägnat sig ett kreativt
förhållningssätt till musik och kunna omsätta sina musikaliska grundkunskaper i enkla former av eget skapande och
improvisation.
Så står eller stod det i läroplanen från 1994. Redan efter grundskolan! Har en enda nittonåring under sin passerade gymnasietid ens fått verktyg nog att lära sig skilja på Vivaldi och Tjajkovskij? Och hur kan man vänta sig att ett antal gossar som nödtorftigt lärt sig läsa noter à prima vista och med sina mp3läxor väl inlärda plötsligt ska kunna praktisera sina färdigheter när de hamnar i för dem totalt okända sammanhang?
Det räcker inte med ett par lektioners eventuell Mahlerlyssning bakom sig. Det handlar om en förtrogenhet med det musikaliska språket som tar lång tid att tillägna sig. Och varje musiklärare med blygsamma ambitioner kan vittna om hur svårt det kan vara att få tillräcklig repetitionstid för en acceptabelt regisserad Luciakonsert med låtar som flertalet redan kan utantill.
Bättre lär det inte bli om regeringens proposition går igenom, där det föreslås att en musiklärare även måste behärska ett annat ämne. Gissa vad som då blir huvud- och biämne.
Jag kan tänka mig att kulturansvariga svarar med att inte säga sig ha något ansvar för att svenska barn ska förväntas kunna sjunga i en exklusiv symfoni, förbehållen ett framförande per decennium. Då har de inte fattat vad jag sagt, och ännu mindre vad de själva säger.
