Äntligen tar en konstkritiker till orda. Peter Cornell skriver om Vilks rondellhund. Men Cornell har ingenting att säga. Han kallar verket ”Rondellhunden” för ett ”krystat och dubiöst projekt” (Expressen 16/3). ”Man bör välja sina strider när det gäller yttrandefriheten”, menar Cornell.
Denne kritiker orkar för några ögonblick skriva ner några mästrande ord. Det är som om han helt enkelt trycker till dem som tänker i andra banor.
Dit hör till exempel Robert Stasinski som vädjar till kritiker och curatorer om att delta i diskussionen (Expressen 12/3).
Därav blir intet. Försöken att se ”Rondellhunden” som ett objekt som råkat hamna mitt i trafiken ser ut att lyckas. Verket kunde lika väl vara en papperskorg av plast som råkat flyga in i rondellen och väntar på att städas bort.
Men så är det inte. Jag får räkna mig till gruppen ”andra kulturarbetare”, även vi efterlysta av Stasinski. ”Rondellhunden” är säkert ett av decenniets viktigaste konstverk, eftersom det inte alls består bara i objektet.
Denna så kallade hund är en del av ett konstverk som för varje dag växer och omfattar alltmer. Sedan några dagar även tystnad.
Lars Vilks som skapat verket är en framstående konstteoretiker.
I stället för att skriva en debattartikel har han helt enkelt ritat en rondellhund. Hunden uppfattas som blasfemisk eftersom dess huvud liknar profeten Muhammed.
Debatten tar fart. Rädslan visar sig. Hoten hopar sig. Vilks uthärdar och spelar med i ett allkonstverk som säger mycket om samtiden. Bland annat kan man utläsa bristen på kunskaper hos gruppen ”andra kulturarbetare”. Till dem kan publicister räknas.

Bland publicister efterlyser jag ofta kunskaper om konst och konstteori. Diskussionen om värdet av ”Rondellhunden” som bra eller dålig konst är ovidkommande.
Att Vilks har börjat skapa sitt konstverk för att han är masochist och önskar sig dödshot är inte troligt. Han vill visa hur vi som lever nu ser på ett konstverk som varken är konkret eller abstrakt.
Han vill så ett frö. Och snabbt växer detta frö åt ett enda håll. Provokation! Outhärdligt! Fult!
Sedan kommer dödshoten. Vad ska vi ta oss till? Vi måste försvara yttrandefriheten. Men med tiden märker man en viss tvekan. Är Vilks som av många anses ha tillverkat ”en ful hund” värd att försvara?
Cornell verkar ligga på en divan. Han intar en dandys attityd. Han står över detta tilltag – att utmana samtiden. Jag kommer att tänka på Nils von Dardels målning Den döende dandyn. Cornells attityd innebär ett mått av spleen. Det är som om han är uttröttad och melankolisk.
Det är beklagligt. Cornell vill bara lägga locket på. Och jag föreställer mig hur många konstnärer censurerar sig själva. Vad tjänar jag på att lägga mig i diskussionen, tänker konstnären.

För mig får en konstnär som Ernst Billgren gärna rita förstamajblomman. Billgren är påhittig. Men det är också Vilks. Han kan tyckas yvig och teatralisk. Men, precis som alla betydande konstnärer överskrider han gränser. Ungefär som Strindberg. Som åtskilliga minns åtalades Strindberg för ”hädelse emot Gud eller gäckeri af Guds ord eller sakramenten”.
Det var när författaren kritiserade vinet och oblaten i nattvarden. Vinet var ”Högstedts Piccadon à 65 kronor kannan” och brödet var ”Lettströms majsoblater à 1 krona skålpundet”.
Den där typen av skämt om kristendomen gick inte an på 1880-talet. Nu är vi en bit in på 2000-talet. Yttrandefriheten är heligare än kristendomen. Vill jag tro.
Men den elegante Cornell viftar bort Vilks som en fluga som satt sig på hans slips. Publicistklubbens ordförande, Ulrika Knutson, är lika ointresserad, och menar i Fokus 10/3såsom ett pelarhelgon att ”…kampen för yttrandefriheten inte är vunnen i Sverige. Den kampen måste föras varje dag – med helt andra medel än Vilks”.
Vilka medel hon avser framgår inte. Men genom sin ton – den påminner om en gammaldags skolfrökens – så införlivas Knutson i Vilks konstverk.
Så kan det gå.

Expressen.se rättar: Nils von Dardel är konstnären bakom målningen Den döende dandyn och inte Isaac Grünewald, vilket felaktigt uppgavs i denna artikel tidigare.