Istanbuls konstbiennal återupprättar den internationella megautställningen. Nils Forsberg ser samtidskonst i bruset av en stad där tiden står stilla.
Två ordinära klockor på olika platser i ett till utställningslokal förklätt hamnmagasin vid Bosporen. Men de saknar tim- och minutvisare, bara sekundvisarna tickar runt. De är synkroniserade men kommer med tiden att gå alltmer i otakt. Vid varje sekundstreck på klockan står det, omsorgsfullt handskrivet, ”vos”, du.
Det är tveksamt om konceptkonst blir vackrare än så här. Klockorna blir inte bara till en gestaltning av tidens urledvridning i allmänhet, framför allt är de en bild av hur två människor sakta och nästan omärkligt glider ifrån varandra från det mer eller mindre utdragna ögonblick där visarna visserligen tickar men tiden står stilla.
Nicolás Bacals La geometrí del espacio tiempo después vos är en parafras på Félix Gonzáles-Torres Untitled (Perfect Lovers) från 1991. Den kubansk-puertoricanske konstnären som gick bort vid 37 års ålder 1996 bildar utgångspunkt för den tolfte upplagan av Istanbuls konstbiennal och det var en av få saker som var kända före öppningen. Vilka konstnärer som skulle delta var så hemligt som är möjligt i informationsspridningens tidevarv. Vad den skulle heta? Untitled (12th Istanbul Biennial), efter mall från hur Gonzales-Torres namngav sina verk.
En hemlig biennal, alltså. Utan namn. Det var som upplagt för en tillställning i de syrefattigare skikten av den samtida konstens stratosfär.
Utställningen består av fem teman utifrån olika Gonzales-Torres-verk: Abstraction, History, Passport, Death by Gun samt Ross. Det sistnämnda var namnet på konstnärens älskare som dog i aids fem år innan han gjorde detsamma. Här handlar det alltså om relationer, begär och porträtt.
Varje tema ägnas en tät grupputställning i ett rum, och i de angränsande rummen presenteras enskilda konstnärer som anknyter till respektive tema likt en sorts satelliter i koncentriska omloppsbanor kring ett pulserande kraftcentrum. Det är ett ickelinjärt, associativt berättande som fungerar häpnadsväckande bra.
Abstraction är ungefär vad det låter som, bara lite bättre. Mycket ser stramt och modernistiskt ut men innehåller andra element. Mona Hatoums rutnät som är gjort av en kvinnas tvinnade hårstrån medan Mona Vatamanus och Florin Tudors installation Land Distribution hänvisar (tydligen) till de fattiga venezolaner som hägnar in mark med band från gamla vhs-kassetter – länge ett ledande medium för spridande av information.
De båda rumänerna återkommer sedan i historiesektionen med en svit grova och förvånansvärt starka målningar av politiska demonstrationer. Fast de skulle lika gärna hänga i intilliggande Death by gun-sektionen, precis som Camilo Yánez filmsvep runt den sedan Pinochets kupp dystra Estadio Nacional i Santiago till tonerna av en stillsam Victor Jara-cover tvärtom mycket väl skulle passa in i historietemat också.
Så där fungerar det. Kopplingar skapas, associationer leder vidare i långa kedjor och framför allt är det hängt och installerat på ett sätt som ger egentligen mediokra verk nya dimensioner. Det abstrakta blir politiskt, gränserna och kartorna i Passport-sektionen till abstraktioner och den våldsamma döden ligger på lur överallt genom historien.
Men det är det personliga, identitetsfrågorna och, ja, kärleken som samlats under namnet Ross som fullbordar den här biennalen. Deras tematik sipprar över till de andra delarna av utställningen och påminner om hur konst som handlar om människor och det mänskliga, eller som bara har ett tilltal, fungerar bättre än konst som bara handlar om idéer.
Istanbul, då? Biennalen här 2005 utgick från staden och dess historia och situation på ett mycket tydligare sätt och man skulle kunna invända att årets upplaga kunde ha landat i vilka gamla hamnmagasin som helst i världen. Men jag tror ändå att den här stökiga, sköna, förfallna och romantiska staden med sin särskilda egna melankoliska ton tillför något som skulle saknas totalt i… Rotterdam eller var som helst.
Istanbul, som i 3 000 år sett undergången komma och gå upprepade gånger men där historiens klocka bara tickar vidare i alla fall. Där allt bara fortsätter.
Istanbulbiennalen 2011 lyckas både revitalisera biennalkonceptet och den internationella megautställningen och ägna sig åt historieskrivning i praktiken när en 80-talsstjärna som Félix Gonzales-Torres får någon sorts aktualitet på riktigt igen och inte bara i auktionshusens rekordnoteringar medan samtidskonsten skrivs in i en närhistorisk kontinuitet.
Sammanfattningsvis och annorlunda uttryckt, med hänvisning till dels en gammal rivalitet och en nyare, mindre blodig maktkamp i östra medelhavsområdet: Konstantinopel-Venedig 1-0.
