Folkligheten är på starkt återtåg på Liljevalchs vårsalong efter några svåra år under första delen av 2000-talet. Då försökte man vässa urvalet och mota amatörer och tovade ullfigurer redan vid Djurgårdsbron. Det gick inget vidare.
Så – folkligheten, alltså. Okomplicerat och muntert. Nånting glatt, nånting enkelt så att alla kan vara med. Den svenska modellen, där Lars Nittve och Loffe Carlsson båda samtidigt får medalj av kungen för sina kulturella insatser. Där alla är lika bra, bara på olika sätt.
Men vi andra finns också i den här verkligheten, vi som för bara tio år sedan trodde att schlagerfestivalen snart skulle läggas ner. Vi som inte förstod att man skulle skratta åt kritikern i filmen Råttaouille. Vi som undrar hur de tänker som säger ”jaha, man kanske skulle gå på bio, den där Göta Kanal 7 verkar ju bra”, och i bilen bråkar om de ska lyssna på Idol-Frasse eller Tomas Ledin.
Gilla-la-la-la läget? I helvete. Samtidskulturen, tillvaron, livet måste ju innehålla något mer, något vackrare, något bättre. Jag flyr pressvisningen och sätter mig och skriver detta i NK:s champagnebar. Ruinart Blanc des blancs – mmm!

131 konstnärer är uttagna och ser man på – en klar majoritet har högre konstnärlig utbildning. Melodifestivaliseringen av samtiden har alltså nått ända dit.
Naturen är stor i år också. Det är sagoaktiga skogar och rätt mycket djur. Putslustigheter finns också, som Fiskargubben med slöjan, en sammanställning av två kända målningar i varsin ände av alla skalor.
En del sticker ut med sitt allvar, som Aida Cherehgoshas mörka familjehistoria i bataljmålningsformat. Eller Malin Perssons akvarellmåleri och Vegar Moens dystopiska järnvägsbro mellan Kina och Tibet.
Och alla som undrar hur det skulle se ut om en hinduistisk mangatecknare snöade in på elisabetansk porträttkonst får en gång för alla svaret i en trio verk av Anna Kalinitjenko Jalpatjik.
Men Vårsalongen är i grund och botten hopplös – 245 verk utan ett sammanhållande tema, bara någon sorts festlig folklighetsföreställning. Omåttligt populär. Den kommer att överleva mig och mina skriverier med många, många år.