På Bonniers Konsthall är Tomás Saraceno spindelmannen som svingar sig i saltomortaler mellan konst och vetenskap: rymdhissar, boningar som svävar ovanför våra metropoler, spindlar som vägvisare till universums hemligheter. Det är svårt att inte omedelbart smittas av hans fantasi och fantasteri, lika eggande som Strindbergs Blå böcker och i samma lockande gränszon mellan fiktion och vetenskap, mellan genialitet och vansinne.
Här och där i konsthallen är spindlar i full färd med att spinna sina tunna nät, paradoxalt nog ett av de starkaste material som finns.
Och i konsthallens centrala vita rum har Saraceno låtit installera en storskalig modell av giftspindeln svarta änkans tredimensionella nät: det sprider sina svarta trådar genom rummet i ett till synes kaotiskt virrvarr.
Placerad i ett gallerirum associerar den till Marcel Duchamps berömda Mile of string, vars trassliga nätverk invaderade en av salarna på en surrealistutställning 1942.
Men den kunde lika väl kunna presenteras på ett institut för astrofysik och rymdforskning. Saracenos modell är resultatet av ett mångårigt samarbete med en grupp naturvetare och ingenjörer; skikt för skikt lyckades man scanna av svarta änkans obegripliga spindelnät och bland astrofysiker börjar man ana överensstämmelser mellan nätet och universums struktur; den gåta som de skarpaste hjärnor gått bet på besvarar spindeln i det tysta, medan den obekymrat väver sitt nät. Och nu längtar jag bara efter att få det tredimensionella nätet projicerat i fyra dimensioner.

Saracenos modell ligger bra till i samtidens intresse för en bio-arkitektur som lånar material och former från biologin.
Men i hans arbete finns också många referenser till en lång tradition av fantasteri och utopier: i ett av verken på Bonniers konsthall flockas kluster av dodekaedrar, den geometriska kropp som Platon utnämnde till skapelsens hemlighet.
Och Saracenos drömmar om rymdhissar, flygande trädgårdar och fritt svävande farkoster fortsätter på ett tema från den ryska revolutionsyrans konstruktivister – till exempel Tatlins experiment med ett glidflygplan (som Tarkovskij leder tillbaka bort till medeltiden i inledningsscenen till Andrej Rublev). I samma spår följde Yves Klein med sina projekt och utkast till en fritt svävande, utopisk rymdarkitektur; eller namn som Buckminster Fuller och Yona Friedman.
De senaste hundåren har vi inte varit bortskämda med luftslott och utopiskt tänkande, så välkommet därför med Saracenos optimistiska övertygelse att så mycket kan lösas och förändras på de mest oväntade sätt om man bara vågar tänka i nya banor – det är om inte annat konstnärens uppgift och privilegium.