I den stora lummiga parken Giardini ligger Biennalens nationella paviljonger. Vilken fantastisk lektion i arkitekturhistoria och geopolitik! Paviljongerna ingår inte i årets tema Skapa världar men bildar ändå en värld, en svunnen värld, för Biennalens historia går tillbaka ända till 1890-talet.
Högst bland de gamla stormakterna tronar den brittiska paviljongen, flankerad av Frankrike och Tyskland, alla i en pompös klassicism. En bit därifrån USA:s nyklassiska byggnad från 1930 och (Österrike-)Ungerns jugendkrokant.
Men från 1950-talet gör sig en ny tid påmind med arkitekter som Gerrit Rietveld, Carlo Scarpa, Alvar Aalto, James Stirling eller Israels Le Corbusier-liknande vita låda och den ljusa modernismen i den nordiska paviljongen. Där och i den danska paviljongen visas nu det nordiska, lite studentikosa och homofoba bidraget, som blivit en publiksuccé.
Sydkorea var den nation som senast lyckades få in en fot och bygga en egen paviljong i Giardiniparkens Festung Europa, som representant för de nya asiatiska tigerekonomierna. Andra länder får hålla till godo med tillfälliga paviljonger inom området eller hyra in sig ute på stan.
Där, i Venedigs labyrint kan man ibland hitta de bästa och mest avvikande utställningarna; i år var det Mexiko som stod för det starkaste verket. Teresa Margolles gastkramande installation utspelar sig i ett förfallet gammalt palats som hämtat ur en Viscontifilm med dunkla speglar, sönderrivna sidentapeter och parkettgolv som med jämna mellanrum svabbades med vatten uppblandat med blod från offer för våldet i ett Mexiko som alltmer liknar Camorrans Gomorra.
I ett annat gammalt palats fastnade jag för Remote Viewing av Susan MacWilliam från Nordirland, ett videoverk om parapsykologi, ekoplasma och poltergeist, både den tekniska apparaturen och de människor som tror på andevärlden – kanske en metafor för konsten som en annan och fantastisk värld.

Tillbaka i Giardini. Flera paviljonger ägnar sig i år åt en kritisk reflexion över den egna platsen och den egna byggnadens historia och arkitektur.
I den brittiska paviljongen visar Steve McQueen en film som begrundar biennalenområdet under en regnig senhöst off season, då allt är tillbommat och öde: regn, skräp, emballage, herrelösa hundar, lavar, insekter, naturens stilla liv. Det är före eller efter konsten, just på den plats konstvärlden nu jäktar omkring som om det vore världens centrum.
Också den tyska paviljongen skapar en kritisk distans till sin egen historia och det nationella uppdraget (inte första gången: 1993 lät Hans Haacke borra upp hela golvet). Paviljongen från 1909 byggdes om under Hitlertiden enligt nazismens estetik. Efter kriget presenterades ett förslag till en ny byggnad i modernistisk stil men det realiserades aldrig.
Denna gång har Tyskland som en antichauvinistisk gest upplåtit paviljongen åt den brittiske konstnären Liam Gillick. Hans omålade, standardiserade, Ikea-liknande köksskåp från tidig tysk funktionalism löper som en abstrakt struktur genom hela paviljongen – en optimistisk praktisk modernism som polemiserar mot den bombastiska arkitekturen – just så intelligent och supercoolt i överkant som blivit Liam Gillicks särmärke.
Inte heller i den österrikiska paviljongen, som ritades av wienarkitekten Josef Hoffmann, vill konstnärerna delta som nationella galjonsfigurer. Elke Krystufek har helt enkelt plockat ned skylten AUSTRIA och ersatt den med TABU (hon kunde använda samma bokstäver utom B).
Krystufek har stökat till, målat, kladdat och skrivit på väggarna och diskuterar kropp och sexualitet; ett tabubrott i Josef Hoffmanns rena vita rum – han var en så förnäm estet att han glömde rita en toalett.

Hollands paviljong ritades på 50-talet av neoplasticisten Rietveld. Konstnären Fiona Tan går inte lös på arkitekturen som Gillick eller Krystufek, men ifrågasätter i videon Disorient själva föreställningen om en avgränsad nationell eller kulturell identitet; själv född i Indonesien, uppväxt i Australien och bosatt i Amsterdam.
Disorient är en förförande vacker essä, men alltför perfekt, alltför kontrollerad och postkolonialt föredömlig för att verkligen säga något nytt. Jag saknar det vilda, upprivande och opassande från Teresa Margolles, Susan MacWilliam, Elke Krystufek – eller Nathalie Djurbergs fantastiska installation i den internationella paviljongen Skapa världar.

Denna paviljong var tidigare märkt med versalerna ITALIA; det var Italiens paviljong som värdlandet erbjöd åt internationella konstnärer under det övergripande temat. I år går Italien – också på detta område – mot strömmen och har byggt en ny egen nationell paviljong dit man flyttat bokstäverna ITALIA från den tidigare. Den inrymmer mest vad man skulle kunna beskriva som en hisklig Berlusconikonst till hundraårsminnet av futurismens födelse. Paviljongen är lyckligtvis Biennalens undantag.