Robert Rauschenbergs

Combines spelar verkligen en central roll i konsthistorien. Ett slags tredimensionella collage som utmanade det dogmatiska, modernistiska måleriet och förebådade popkonsten i slutet av 50-talet. Istället för självupptagen abstraktion presenterade Rauschenberg figurativa allegorier; fulla av vardagsprylar (readymades) som speglade överflödet i det nya, amerikanska konsumtionssamhället. Rauschenbergs främsta måltavla var den pretentiösa, abstrakta expressionismen - särskilt Willem de Kooning och Jackson Pollock och deras uppblåsta målningar. Redan 1953 införskaffade Rauschenberg en teckning av de Kooning som han suddade ut och sedan presenterade som sin egen. Ett skämt som ifrågasatte den spontana, modernistiska gest vilken gjorde de Koonings verk till unika och därmed ovärderliga mästerverk.

Ännu elakare

är Factum I och Factum II från 1957. Två målningar - med identiska almanacksblad och tidningsurklipp av bland andra president Eisenhower - där konstnären duplicerat de Koonings och Pollocks impulsiva sätt att måla. Resultatet är två unika mästerverk som ser exakt likadana ut. Något som bevisade att Pollocks droppar och de Koonings breda penseldrag inte var särskilt spontana utan lika gärna kunde massproduceras. Men Rauschenbergs Combines ifrågasatte även värdet av absoluta gränser mellan olika konstnärliga genrer. Till exempel Odalisk från 1958 som är en "omöjlig" syntes av måleri, skulptur och fotografi. Istället för att som en traditionell målare - exempelvis de Kooning - avbilda verkligheten iscensatte Rauschenberg ett eget stycke verklighet. Ett slags scenografi fullproppad av skräp från konsumtionssamhällets baksida; pinuppor, serietidningar, coca-colaflaskor, tennisbollar och bildäck. Rauschenberg släppte helt enkelt in vardagslivet i finkonsten. Speciellt den nya populärkulturen som de abstrakta expressionisterna föraktade. Men konstnärens främsta vapen mot de världsfrånvända modernisterna var inte hans gränsöverskridande attityd utan hans sinne för humor. På toppen av Rauschenbergs minst sagt fallocentriska Odalisk står en liten, fjollig tuppkyckling. Ett faktum som förlöjligar och detroniserar det mans-chauvinistiska budskapet.

Ännu bättre är geten som står parkerad mitt i en målning - ett slags syndabock vilken symboliserar Rauschenbergs utanförskap som homo/bisexuell man på 50-talet. Bakom geten ligger en tennisboll - precis som om han har skitit på målningen. Geten och bildäcket runt magen är lika intimt sammanflätade som bokstäverna i ett gammalt monogram, därav namnet. En mer vågad tolkning är dock att verket representerar två killar som har sex. In och ut genom bildäcket med andra ord. Men trots att den här utställningen innehåller flera lika smarta rebusar som Monogram är det till slut svårt att hålla tillbaka gäspningarna. Idag känns Rauschenbergs Combines lika uttänkta och beräknande som Pollocks "spontana" droppar. Ett slags teatraliska sparkar i högmodernismens arsle som är väldigt "inspirerade" av Kurt Schwitters dadaistiska assemblage från 20-talet. Vilket i och för sig bevisar Rauschenbergs egen antimodernistiska tes: att spontanitet och originalitet inte är lika viktigt som timing - att säga rätt sak vid rätt tillfälle. Problemet är bara att det som var fräckt och vågat på 50-talet inte är särskilt fräckt och vågat längre. FOTNOT: Robert Rauschenbergs Combines öppnar på Moderna museet i morgon. "Olafur är en hårt jobbande, defensiv mittfältare - en Linderoth-typ", säger spelarens svenske agent Patrick Mörk.