Det är ganska
paradoxalt att Walt Disneys fantasivärld uppstår i USA, den pragmatiska nyttans, puritanismens och arbetets förlovade land. Walts pappa som var snickare, bonde och småföretagare avskydde allt vad underhållning heter.
Men samtidigt är Walt Disney lika amerikanskt som Coca-Cola och McDonalds: Disney är mannen från Mellanvästern som börjar med två tomma händer och slutar som stenrik ägare till ett imperium, en imperialist i masskultur. I Fords anda bygger han en industri för underhållning, en fabrik för drömmar. På fotografierna av honom anar man båda sidorna: som vuxen liknar han en lite tvålig försäljare med tangorabatt, som pojke en drömmare inte olik den unge Rimbaud.
Det går inte
att tänka bort Disney från 1900-talet, lika lite som Picasso. Och nu har han fått sin slutgiltiga kanonisering i en stor utställning på ärevördiga Grand Palais i Paris, det stora franska flaggskeppet för magistrala konsthistoriska utställningar. Hur kan det komma sig? Jo, utställningen driver envist tesen att den amerikanska populärkulturens fader har lånat snart sagt allt från Europa. I sal efter sal härleder man Disneyfabrikens originalteckningar till en hel svärm europeiska förebilder.
Under första världskriget hade Walt Disney tjänstgjort som ambulansförare i Frankrike; senare gjorde han en längre Grand Tour i Europa och passade då på att systematiskt köpa in böcker med klassiska europeiska illustratörer och berättelser.
Han skickade
hem samlingen till Disney Studios och uppmanade sina animatörer att använda den som ett referensbibliotek. Där kunde de studera fabler och berättelser av Aisopos, Perrault och Grimm, Hugo och Carroll med illustrationer av Grandville, Daumier, Doré och Tenniel.
Men också många av Disneys animatörer hade rötter i Europa. Ett av exemplen som lyfts fram på Grand Palais är svensken Gustaf Tenggren som fått en grundlig utbildning på Valand innan han emigrerade och hamnade hos Disney. Tenggren var en av de ledande animatörerna bakom Pinocchio och deltog också i Snövit, den första tecknade långfilmen som 1937 blev en braksuccé.
En nyckel till Disneys framgång var hans näsa för tekniska innovationer: han gjorde den första tecknade ljudfilmen, Steamboat Willie, som också introducerade Musse Pigg, han producerade den första tecknade filmen i Technicolor, och han var först med stereofoniskt ljud och wide screen. Han tecknade just ingenting själv men var en lidelsefull och perfektionistisk entreprenör, så hårdför och besvärlig att många tecknare övergav honom. Hans studio var den enda i Hollywood som inte tecknade kollektivavtal.
Disneys allra
märkvärdigaste film är den experimentella Fantasia från 1940 som han gjorde med hjälp av pengarna från Snövit. Där försöker han skapa en legering av just det som USA:s ledande konstkritiker Greenberg just hade utpekat som oförsonliga storheter: avantgarde och kitsch. Fantasia är fria animationer på sju klassiska musikstycken, däribland Bach, Beethoven och Stravinsky. Vissa är hejdlöst kitschiga (Pastoralsymfonin) andra liknar abstrakt expressionism. Oskar Fischinger, flykting från Nazityskland och en genial animatör, bidrog med ett nonfigurativt avsnitt som inspirerats av Kandinskys andliga abstraktion. Här snubblar utställningen tyvärr förbi ett praktexempel på sin tes om Disneys europeiska källor.
Men det gör man inte i fallet Salvador Dalí. Disney och Dalí? Genast inser man hur besläktade de faktiskt är. Dalí hade själv utnämnt Disney till amerikansk surrealist, vid sidan av bröderna Marx och Cecil B DeMille.
1945 bodde Dalí en tid i Hollywood för att göra drömsekvenserna till Alfred Hitchcocks Trollbunden. Disney bjöd honom på middag och det blev inledningen till ett samarbete och en vänskap. Hos Disney gjorde Dalí ett hundratal teckningar till en kortfilm med namnet Destino, om mötet mellan en ung kvinna och en basebollspelare i ett ökenlandskap med antika ruiner. Den blev aldrig färdig, men man har, så gott det går, rekonstruerat Destino och resultatet som visas på Grand Palais är verkligen lovande, en ständig, drömlik sekvens av metamorfoser, lika mycket Disney som Dalí.
Grand Palais tämjer Disney och förser honom med en europeisk legitimation. Men då kommer man inte riktigt åt det läskiga, fascinerande och spritt språngande vansinnet hos Disney, den märkliga energi och radikalism som i bästa fall tillhör den amerikanska populärkulturen: både avantgarde och kitsch.
