Ingenting väcker så indignerade känslor som nya konstverk på allmänna platser – tänk bara på Wallenbergmonumentet vid Nybroplan. Och det är väl just det som är meningen med offentligheten: att var och en, också ”hederlig skattebetalare”, ska få lufta sin åsikt, men också få mothugg. I bästa fall leder det så småningom till en större tolerans och insikt. Men det brukar ta tid – i dag är det knappast någon som vill flytta Bror Hjorts Näckens polska från stationstorget i Uppsala, en gång så omstridd.
Den tyska landsortsstaden Münster har blivit ett centrum för en diskussion om konst i det offentliga rummet tack vare utställningarna Skulptur projekte. De äger rum var tionde år och häromdagen öppnade den fjärde. Varför just Münster? Jo, på 60-talet erbjöds staden generöst en stilig skulptur av Henry Moore som invånarna förnärmat avvisade.
Ett alternativt förslag presenterades: samma proteststorm. Länsmuseet insåg att här krävdes pedagogik för att bryta isen och tog initiativ till en utställning om modern skulptur. Så uppstod det första skulpturprojektet 1977 under ledning av eldsjälen Kasper König; han bjöd in en samling nytänkande konstnärer som Joseph Beuys, Michael Asher, Donald Judd, Richard Serra och Bruce Nauman. Utställningarna 1977 och 1987 gick helt i det platsspecifikas tecken: konstnärerna skapade sina verk med tanke på specifika platser i Münster som de själva fick välja.
1997 försköts fokus från det platsspecifika till det praktiskt brukbara; konstverken kunde ha formen av en brygga, en busskur eller en bar.
2007 års Skulptur projekte bärs inte på samma sätt av en ny idé. I dag är både det platsspecifika och det brukbara allmängods, relationsestetiken har haft sin storhetstid och någon ny rörelse är inte i sikte. Men i Münster finns ändå flera uppseendeväckande verk. Och stadens förr så misstrogna invånare verkar numera ha gjort det till ett folknöje att med en karta i handen leta upp konstnärernas senaste påhitt; de är med på noterna och belönas, precis som i Kassel, med en stor utomhusfest.
Vad får de se i sin stad i sommar? Mike Kelley har uppfört ett stall med kor, getter och ponnies. I centrum står en staty av salt som djuren tycker om att slicka på; den föreställer Lots hustru, hon som i Gamla testamentet förvandlas till en saltstod. På väggarna projiceras bilder av klippformationer från olika delar av världen som fått namnet ”Lots hustru”. Manfred Pernice har i närheten av stationen och ett ungkarlshotell byggt ett slags veranda eller lusthus för traktens A-lagare och andra hågade med referenser till olika platser och situationer i tysk historia. Rose-Marie Trockel fortsätter att retas med manlig minimalism, den här gången i form av ett par kubiska granhäckar med en springa mot fuktiga strandängar, alltså mer erotiskt och trolskt än hennes spisplattor. Guillaume Bijl fejkar en arkeologisk utgrävning: djupt nere i ett schakt ser vi ett kyrktorn sticka upp ur jorden. Martha Rosler och Mark Wallinger arbetar med platser som har undertoner från Münsters mörka förflutna och det gör också Silke Wagner: Utanför stadshuset har hon rest en staty över Paul Wulf som steriliserades av nazisterna och hela sitt liv kämpade för upprättelse. Också den gamle wienaktionisten Gustav Metzger utgår från kriget: Under hela sommaren kommer en gaffeltruck att köra byggnadssten mellan olika platser som ett minne av förstörelsen efter de allierades bombningar av Münster, en vedergällning för nazisternas utplåning av Coventry. (Se också Biennalenbloggen).
Många minnesvärda verk. Men årets Skulptur projekte pekar inte ut någon ny riktning. Det skulle i så fall vara en anda av självrefererande och tillbakablickande. Tiden är ett hav, inte en pil. Flera av årets konstnärer har deltagit tidigare och i år rekonstruerar de eller arbetar vidare på sina gamla verk: Bruce Nauman fullbordar ett utkast från 1977, Michael Asher fortsätter för fjärde gången (!) att flytta sin 70-talshusvagn mellan olika platser i staden, samma platser som tidigare och han lyckas på så sätt berätta om en stads utveckling. Och Dominique Gonzalez-Foerster har helt enkelt summerat skulpturprojekten genom att i en grässlänt bygga modeller i skala 1:4 av en rad klassiker från de fyra skulpturprojekten – ett spirituellt monument över en utställnings historia som ser ut som en lekpark.
En liknande historik presenteras i en särskild utställning över de fyra utställningarna i samma Länsmuseum som en gång startade projektet.
Den är ovärderlig för alla som intresserar sig för konst i offentligt rum; för kommunpolitiker borde resan till Münster vara obligatorisk. Som bonus får de en katalog med ett förnämligt lexikon som på 150 sidor summerar centrala begrepp i diskussionen om det offentliga rummet.
Syntes, minne, självreflektion – är det den nya andan?
