Nils Forsberg: Alla får känna sig utanför på Santiago Sierras utställning på Magasin 3 och Instituto Cervantes i Stockholm.
Det blir på sin höjd notiser i tidningarnas nätupplagor.
Senast i helgen drunknade 28 flyktingar utanför Lanzarotes stränder sedan deras båt kapsejsat. Att komma in på EU-territorium är för många människor i världen en dröm värd att riskera livet för. Spanien är särskilt populärt, det lär finnas runt en miljon papperslösa i landet.
De lär inte få det bättre i lågkonjunkturen.
När Santiago Sierra murade igen den spanska paviljongen på Venedigbiennalen 2003, ställde dit vakt och bara släppte in besökare med spanskt pass, blev han konstvärldens aktivistälskling. Att gnälla på systemet med nationella paviljonger i Venedig är annars lite som att vara emot förkylning. Vissa saker får man acceptera. Men här kom en konstnär och drog frågan till en ny spets.
Sex år senare i Stockholm har Sierra ovanför entrén till Magasin 3 satt upp en skylt som listar alla som inte har tillträde till utställningen: uniformerade, arbetslösa, rökare, gravida, cyniker…
Poängen är förstås att alla ska få känna sig utanför.
Så kan Magasin 3-besökaren känna sig chict alternativ. Det som i Venedig ändå var en rätt drastisk åtgärd blir här en gest. Politisk konst blir ofta sådan – den bekräftar mer konsthallsbesökarnas radikala självbild än den gör någon skillnad.
Sedan sätter Sierra här (bokstavligen) ljuset på grannen Banankompaniet för att få oss att tänka på bananplockarnas villkor. På konsthallens nedervåning står block av torkad mänsklig avföring, framställda av kastlösa renhållningsarbetare i Indien. Ett verk handlar om romer vars hem utanför Neapel bränts ner.
Fruktansvärda och beklämmande historier. Ändå förblir människorna i Sierras konst ansiktslösa och anonyma, precis som båtflyktingarna som dör på vägen till det Europa där de inte är välkomna. Det måste finnas någon poäng med det, men jag är inte säker på att jag förstår den.
Men på Istituto Cervantes hettar det till lite. Filmen Los Penetrados som pedagogiskt och mycket explicit illustrerar hur kön och hudfärg spelar in när det handlar om att möjligheterna att få sätta på eller bli påsatt.
På öppningskvällen är det performance. En ung kvinna ställer sig på kajen nedanför konsthallen och upprepar stridsvagnsscenen från Peking 1989 framför sex långtradare. De tutar och blinkar i en kvart innan hon slutligen släpper fram dem.
1998 lät Sierra en långtradare blockera en motorväg i Mexico City och skapade
trafikkaos på riktigt. På Frihamnens kaj blir det aktivism-skådespel för vernissage-publiken. En gest. Konsten håller sig, tyvärr, på sin plats.
