KONST

Tanken var förmodligen att låta alla tala till punkt. Att grundligt utreda aspekter på antalet konceptuella nivåer i provokativa konstverk, att titta på mediernas roll och funktion i konstskandaler.

Det blev en närmast provocerande långsam debatt. DN-kritikern Dan Jönsson har precis utkommit med en bok som gör nedslag i tio av det senaste decenniets  konstskandaler. Det var anledningen till att tidskriften 10-tal arrangerat en kväll i provokationens tecken på Marabouparkens konsthall.

Utöver Jönsson satt Pål Hollender och Gunilla Sköld Feiler i panelen, som båda lyckats väcka uppståndelse med verk om prostitution i Lettland respektive en kvinnlig självmordsbombare. Den förre genom att bryta mot dokumentärgenrens konventioner och agera själv i sin film (genom att ha sex med de prostituerade). Den senare då Israels ambassadör gav sig på installationen under vernissagen. "Snövit och sanningens vansinne" av Gunilla Sköld-Feiler och Dror Feiler. Foto: Roger Vikström

Man talade om behovet att testa gränserna i ett samhälle och Hollender sa frankt att konstvärlden är den enda enklav där man verkligen kan göra det. Men att konstvärlden hanterar kontroverserna som idioter.

Här fanns embryot till en av de diskussioner man gärna hört, som att en kulturell elit kan samlas så här för en kväll i provokationens tecken och se fram emot utlovade provocerande scenframträdanden. Men ofta står handfallen i debatterna när de väl inträffar.

Lite fart blev det när någon i publiken efterlyste maktanalys, och Hollender avkrävdes på fler svar om sin över tio år gamla film men ungefär då var tiden också ute.

Det är ungefär så det brukar bli. När det väl hettar till är det slut. Man blir inte ens provocerad av det. Men det var intressant att notera att vi ingalunda är färdiga med Pål Hollender.