Nationalmuseums utställning av prerafaeliterna är den första i Sverige.
Peter Cornell fascineras av en medeltidsdyrkande revolt mot moderniteten.
Teatrala och melodramatiska situationer, liksom kolorerade film stills ur en kostymfilm. Vid första anblicken kan det se lite kitschigt ut på Nationalmuseum.
Men det prerafaelitiska brödraskapet var sin tids revoltörer, kanske rentav det första avantgardet: en grupp mycket unga män, ett pockande manifest, en egen tidskrift. Och de visste mycket väl hur de skulle lansera sig: den hemlighetsfulla signaturen PRB väckte omedelbart uppståndelse. Vad sjutton betydde den? Någon skämtare föreslog ”Please Ring Bell”. Och vilka underliga tavlor: det kunde inte vara konst!
Men när det stormade som värst tog John Ruskin dem i försvar, den högt ansedde och subtile författaren (som Marcel Proust dyrkade och översatte). Ruskin förstod genast att The pre-raphaelite brotherhood deltog i samma korståg mot samtiden som han själv, i samma nostalgi för medeltiden. Han stödde dem troget – också efter att hans hustru lämnat honom för prerafaeliten Millais efter en förödmjukande rättegång.
När prerafaeliterna talar om medeltiden talar de om sin samtid: drömmen om medeltiden är prerafaeliternas motbild till industrialismens England. Och medeltidens konst är alternativet till den rådande, konventionella och brunmurriga samtidskonsten i traditionen från Rafael.
Räddningen är att återvända till tiden före kapitalismen, tiden före Rafael, före de sotiga fabriksstäderna och konstakademiernas dammiga gipser. Frälsningen låg i den jungfruliga naturen, eller som Ruskin sade, ”the truth of nature” – för konstnären gällde det bara att granska den med en vetenskapsmans objektiva skärpa, ”reject nothing, select nothing”.
Prerafaeliterna grunderade sina målningar med vitt och färgerna fick en lyskraft som först gjorde ont i ögonen. Holman Hunts små landskap på utställningen har verkligen behållit sin friskhet.
Prerafaeliternas program var lika mycket socialt som estetiskt. Brödraskapet grundades 1848, året för Marx och Engels kommunistiska manifest och ett revolutionsår i Europa. Gruppen levde i samma London som Marx och såg samma missförhållanden, klassklyftor och fattigdom, men medan Marx placerade sin utopi i framtiden förlade prerafaeliterna sin i medeltiden. Själva betraktade de sig som kristna socialister.
Allt prerafaeliterna saknade i sin samtid projicerade de på medeltiden: en renhjärtad religiositet, en känslans äkthet och en rättfram ridderlighet. Prerafaeliterna bedriver ett slags jihad mot moderniteten och den ekonomiska liberalismen, och det är inte minst det sociala engagemanget som ger deras bilder spänning.
I dubbelexponeringen av medeltid och viktorianskt England uppstår en sällsam kompression. Det handlar ofta, som i den 19-årige Millais målning ”Isabella”, om morbida förebud om en kommande katastrof: en kärlekshistoria av Boccaccio översätts via en dikt av Keats till en målning sprängfull med olycksbådande symbolik, maskerad i minutiösa realistiska detaljer. Det här kommer att gå riktigt illa.
I en serie kvinnoporträtt bryts en ångande erotisk sensualism mot ett viktorianskt regelsystem: en dramaturgiskt tacksam klaustrofobi. I Rossettis ”Beata Beatrix” dubbelexponerar han Dantes Florens med 1860-talets London, Beatrices extatiska dödsögonblick med hustrun Elizabeth Siddals.
Prerafaeliterna skapade ett nytt kvinnoideal med sina modeller som alla var till förväxling lika – och som sedan reproducerats vidare i vår tids populärkultur, ta bara Meryl Streep i Den franske löjtnantens kvinna. Flera av deras modeller var före detta prostituerade; enligt en viktoriansk moral kunde anständiga kvinnor inte exponera sig för en okänd man. Prostitutionen var ett av tidens stora sociala problem och ett givet tema i prerafaeliternas konst.
Utställningen Prerafaeliterna är den första i Sverige och imponerande väl genomarbetad. Det enda jag saknar är den bakgrund som skulle kunna ge relief åt brödraskapets revolt, som några exempel på tidens akademiska måleri.
Jag tror inte heller att det går att förstå prerafaeliterna utan Crystal Palace, historiens första världsutställning av varor som ägde rum i ett gigantiskt och mirakulöst kristallpalats i Hyde Park 1851. En klang- och jubelföreställning, men PRB vägrade jubla och såg den som ett omen om en ny ogudaktig tid av vulgär konsumism – och en förfärlig formgivning som löpt amok. Det gav William Morris impulsen till hans firma för tillverkning av inredningar i medeltida anda.
För Morris var företaget en protest både mot dålig formgivning och fabriksarbetets utarmning och i sin kritik av alienationen kom Morris att mer och mer orientera sig mot Marx utopi. Arbetet måste återföras till konsten och hantverket.
Prerafaeliterna tar varje tillfälle att njuta av katastrofens drömska skönhet. Hos Ford Madox Brown, en fadersgestalt i brödraskapet, andas man lite lättare. Han håller medeltidssvärmeriet på avstånd och tar sig an tidens frågor rakt på sak.
I ”Work” sätter han kroppsarbetet i centrum för samhället, i ”The last of England” ser vi medelklassparet som under någon dåtida finanskris tvingas emigrera; och i ”Take your son, Sir!” en tjänstekvinna som liknar en madonna hålla fram sin baby i en anklagande gest mot sin husbonde som förskräckt skymtar i den konvexa spegeln.
