Peter Cornell är på Tensta konsthall och tittar på konst som talar i tungor.
Polyglottolalia – vilket vackert ord och vilket briljant tema för en utställning! Ordet är en nybildad hybrid mellan polyglott, mångspråkig, och glossolalia, tungomålstal.
Båda har ett ursprung i Bibeln. I Första Mosebok berättas hur människorna i Babel började bygga ett torn ända upp i himlen men straffades av Gud för sitt högmod, skingrades över världen och splittrades i olika språk, i ”språkförbistring”. Och i Apostlagärningarna läser vi om hur den helige Ande grep apostlarna så att de talade i tungor, det lät som helt obegripliga språk – men de fromma som samlats i Jerusalem från alla världens hörn kunde i kakafonin känna igen just sitt språk.
I förorten Tensta blandas många språk, begripliga för den som är bekant med dem, för andra liknar de tungomålstal. Det är precis som i den internationella samtidskonsten. Och just på gränsen mellan att förstå och missförstå uppstår de mest oväntade betydelser.
Polyglottolalia är en typ av originella begrepp vi efterlyser bland curatorer (kanske skulle flera av dem ibland läsa Bibeln i stället för Artforum?) och nu har ordet blivit basen för en utställning på Tensta konsthall i regi av William Easton.
Nio konstnärer fabulerar och associerar kring temat, bland andra Susan Hiller som bidrar med ett klassiskt arbete från 1972 om spiritism och automatisk skrift. Omer Fast visar medvetet felöversatta videointervjuer med en israelisk stridsvagnsbesättning och Candice Breitz har gjort en komisk video om japansk kultur utifrån ett antal schablonord.
Som helhet är utställningen konstnärligt ojämn; starkast lyser Susan Hiller och den berlinbaserade svenske konstnären Erik Bünger som deltar med två spirituella och idérika arbeten.
I videon ”Gospels” vittnar ett antal amerikanska filmkändisar i parodiskt panegyriska tungomål om någon frånvarande person som antar alltmer gudomliga proportioner. Och i en föreläsning/performance, ”Lecture on Schizophonia”, berättar Bünger om språk, inspelningsteknik och projektioner som en kontakt med den andra sidan, med exempel från bland annat Exorcisten.
Man önskar bara att Tensta konsthall haft resurser att bygga ut utställningen ytterligare i skogen av språkspel och fantasteri; där finns ju också en hel historia i dadaismen, i Ernst Josephsons andeprotokoll eller surrealismens hjältinna Hélène Smith som i trance upptecknade språken på planeterna Mars och Ultra-Mars. Eller esperanto som ville upphäva språkförbistringen efter Babels torn (det lär vara bara ett av omkring 400 liknande konstruerade språk).
Ja, Polyglottolalia hade räckt till en hel biennal.
