Picasso vs Duchamp. I ena ringhörnan Picasso, the champion of modernist painting; i den andra Duchamp, the champion of conceptual art. I bådas meritlista ett banbrytande storverk: den skakande bordellinteriören Flickorna från Avignon och det gåtfulla dramat i glas, Bruden avklädd av sina ungkarlar, till och med.

Picasso är sinnebilden för det spontana romantiska skapandet; Duchamp däremot en metodisk och ironisk hantverkare. Uppstår konsten som naturens växtlighet eller ur ett idogt och planmässigt arbete? Är ateljén en bördig kompost eller en förnufti Pablo Picasso - Kvinnan med blå krage 1941.  gt organiserad verkstad eller kontor?

Picasso och Duchamp valde var sin roll ur rollhäftet. Den ene rastlöst produktiv, ett originalgeni: den andre använder sig av redan färdiga saker, tar långa uppehåll, spelar schack och gör ingenting särskilt.

Den romantiska myten är utan tvekan den mest kommersiellt framgångsrika och Picasso blev konstvärldens kung Midas som kunde byta en målning mot ett slott i Frankrike. Duchamp däremot brydde sig aldrig om att göra sig rik på sin konst.

I MM:s glasklara arrangemang presenteras de två i var sin byggnad i samma sal, åtskilda som två separatutställningar. Duchamps del är mer bekant eftersom den i stort överensstämmer med museets permanenta Duchamprum. Picasso borde vara lika bekant men hans konst har ändå en förmåga att alltid kännas ny. Under många år som lärare på konsthögskolor hörde jag nästan aldrig Picasso nämnas, däremot ständigt Duchamp; de åren vann han på poäng. Kanske är det dags att nu återupptäcka Picasso.

Två separatutställningar? Picasso vs. Duchamp får sin spänning bara om besökaren försöker perforera muren mellan de båda, lösa upp titelns vs. och ifrågasätta klichéer och myter. Det är ett detektivarbete som MM överlåter åt publiken utan nämnvärda ledtrådar.

Var finns kontaktytorna? I måleriet naturligtvis - Duchamp är också målare alltsedan den kubofuturistiska Naken modell går nedför en trappa till Glaset och målningen Tu´m. Själv avsade han sig aldrig titeln målare. Det måleri han kritiserade var ett måleri ägnat åt rent sinnliga effekter utan någon tanke. Och hos Picasso finns i högsta grad en tankeverksamhet; han är till och med konceptualist då han vänder sig bort från realismen till den afrikanska konstens metod att översätta motivet till geometriska scheman. Picasso är också konceptuell i sin mest extrema och analytiska kubism där motivet sönderdelas i en 4-dimensionell rymd av facetter: utan tvivel ett resultat av filosofisk tankeverksamhet. Han delade Duchamps intresse för den ick Marcel Duchamp Rotoreliefer, 1935. Foto: Moderna Museet / Albin Dahlströe-euklidiska, 4-dimensionella geometrin som var omvittnat populär i 1910-talets konstnärskretsar.

Och ready mades, Duchamps patent? Sådana använde också Picasso då han i sina collage klistrade in tidningsklipp, repstumpar och tapetbitar.

Men där finns kanske en än mer avgörande kontaktyta: könet. Picasso är alltid besatt av kvinnan och sexualiteten. Också den till synes så svale Duchamp bekänner att erotismen är den ism som ligger bakom nästan allt han gjort, både i Glaset, och många ready mades och som kulminerar i hans sista, närmast pornografiska assemblage Givna.

Han vågar dessutom, till skillnad från machisten Picasso, undersöka sin feminina sida i sitt alter ego Rrose Sélavy (Erotik det är livet).

Motsatserna och myterna är alltså inte huggna i sten; däremot återstår rivaliteten och skillnaden i temperament: en hetlevrad Picasso som kommenterade Duchamps död med orden "He was wrong" och en Duchamp som var omöjlig att gräla med och alltid såg flera lösningar, som hans dörrkonstruktion på Rue Larrey som samtidigt var både öppen och stängd.

Sju ronder till Picasso, sju till Duchamp och en oavgjord.