KONST

INTENSE PROXIMITÉ | Palais de Tokyo, Paris | Till 26/8.

Att förstå främlingen. Är det möjligt? Och när vi till slut tycker oss förstå - handlar det mest om våra egna projektioner?

I spåren av kolonialismen blev den processen en brännande fråga. Parallellt med den mest brutala utplundring av ursprungsbefolkningen växte paradoxalt nog en vetenskap för att kartlägga och förstå de underkuvades tänkesätt, riter och kultföremål. Etnologin blev ibland en frizon som inte regerades av rasism.

I utforskningen av det främmande har etnologin ett släktskap med konsten, se bara Gauguin, Picasso och surrealismen. Konstnärer avundades etnologer och etnologer avundades konstnärer. Etnologer är resenärer och deltagande observatörer, ofta i en lockande zon mellan skönlitteratur, konst och vetenskap. Och fortfarande i dag pågår ett utbyte: när Palais de Tokyo i Paris efter ett års renovering nyöppnar med utställningen Intense Proximité (Intensiv närhet) i regi av ett gäng curators under ledning av den renommerade Okwui Enwezor, så har man valt etnologin som ett huvudtema Men i en postkolonial tid härskar förstås inte längre primitivismen eller orientalismen utan mer komplexa och självkritiska perspektiv.

Palais de Tokyo står för en typiskt fransk förbehållslös satsning på samtidskonst, en vital mötesplats, inte ett museum.

Restaureringen har pietetsfullt bevarat den råa, aggressivt nakna interiören och utställningsytan har växt till 22 000 kvadratmeter. Satsningen är den största sedan Centre Pompidou. Det du, Lena Adelsohn Liljeroth!

Byggnadens arkitektur inger blandade känslor, byggd 1937 i en monumental, klassicism som påminner om Albert Speers anläggningar i Berlin. Nu får den spegla sig i sin totala motpol, ett jättelikt, böljande assemblage av nigerianen El Anatsui som täcker hela fasaden till det stora modemuseet på andra sidan gatan. Kan de förstå varandra?

Inne i Palais de Tokyo har man verkligen bullat upp med verk av 150 konstnärer från olika generationer och delar av världen. Jag stannade för Walker Evans utsökta fotografiska serie av afrikanska masker; Alfredo Jaars kommentar till fotot av staben i Vita huset som betraktar aktionen mot Bin Ladin; Wifredo Lams teckningar; Yto Barradas inventering av familjens smalfilmer från det tidiga 60-talets Marocko och Paris; Lily-Teynaud-Dewars performance som Joséphine Baker i den vita ateljén och Jean-Luc Moulènes chockerande foton av prostituerade i Amsterdam. Och framför allt Camille Henrots arbeten: dels en video från Melanesien om det komplicerade samspelet mellan ursprunglig rit och etnologens och turistens blick, dels ett anslående blomster-arrangemang inspirerat av det japanska ikebana. Hon har satt ihop ett antal blomsterbuketter, sinnrikt komponerade, som var och en "översätter" olika klassiska verk som berör migration och etnologi: Lévi Strauss, Leiris, Sartre, Odysséen, Marx, Fanon, Glissant. Det är en ovanlig förening av sinnlighet och konceptualism, spiritualitet och kritik - Camille Henrot är utan tvivel en ny stjärna på konsthimlen.

Samspelet mellan etnologi och konst - märkbart också i utställningen Désordre på Musée Branly och den nyss avslutade Animismus i Berlin - har än så länge gått svenska institutioner förbi (om man nu inte räknar Makode Lindes installation dit). Det kan nog förklaras av att vi aldrig haft några kolonier att tala om och inte heller en radikal etnologisk tradition som i Frankrike med etnologer som Leiris och Lévi-Strauss, Griaule och Mauss, flera av dem forskare som stått surrealismen nära, till exempel kretsen kring tidskriften Documents som redigerades av Bataille i början av 1930-talet.

Kolonier eller inte: i dag behöver man inte resa i kolonierna för att möta det främmande, i migrationernas och globaliseringens tid finns det mitt ibland oss. Ja, varför inte också tillämpa etnologens nyfikenhet på den vilt främmande människa och partner vi lever med? Betrakta henne vidöppet, utan att projicera, utan att döma - som en etnolog. Av det kan bli fantastisk konst och litteratur.