Nan Goldins namn är synonymt med självbekännelse i bild. Hon är drottning av landet ”det personliga är politiskt” och mormor till alla som fläker ut sig. I 40 år har hon ömsint och skoningslöst följt sig själv och sina närmaste genom livets euforiska och traumatiska känslolandskap. Dionysiskt material har inte saknats: fester, droger, sex, misshandel och död är de mångfärgade änglarna vid hennes bord.
Nan Goldin växte upp i en amerikansk tillknäppt förort där den viktigaste frågan tycks ha varit ”vad kommer grannarna att tycka?” Hennes storasyster begick självmord och Nan lämnade hemmet vid 14 års ålder. På 70-talet drömde hon om att bli modefotograf och skildrade dragqueens i svartvitt. Elegansen bryts av 80-talet och färgen, Goldin knäpper en picknick där sällskapet gapskrattar, dreglar och blundar. Livet här och nu pockar på att berättas.
Då öppnas himlens och helvetets portar och odyssén som hon är känd för bryter fram. Nan Goldin och hennes nya familj delar kläder, älskare och knark. Hon framträder ofta själv, omkramad och knullad eller misshandlad, vilande på ett hotellrum eller på ett tåg.
Det vinddrivna och destruktiva bildar lejonparten av en imponerande visuell dagbok där fotograferandet varit ett nödvärn mot förlust och glömska. Anders Petersens och Larry Clarks konstnärskap överlappar hennes med sina intressen och förhållningssätt men Nan Goldin verkar utsätta sig för mer, inte minst som kvinna.
Världen i hennes kameralins förför med färg, osar sex och är full av alternativa livsstilar, men det mest ihärdiga draget är manlig dominans. Han sitter bortvänd och röker, blickar utåt och längtar bort. Hon ligger kvar i sängen, tittar på honom eller försjunker i sig själv och håller kvar värmen av det som varit. Fotografiet ”Heart-Shaped Bruise” sammanfattar läget. Nan Goldins feminism går ut på att visa status quo, medan hennes estetik koncentrerar smärta och skönhet.
På 90-talet lämnar Nan Goldin drogerna och USA för Berlin och Paris. Där upptäcker hon dygnets ljusa timmar, barnen och naturen. Onekligen mindre exalterande men hon visar sig återigen på styva linan som färgens och kompositionens mästare. Dessutom kommer ett intressant måleriskt element in i bilderna.
Utställningen avslutas med det stora sammanfattande flödet ”The ballad of sexual dependency”, 750 diabilder och musik. Där sitter jag och diggar och tänker: vad mycket roligt jag inte haft, så mycket smärta jag sluppit, oj vad jag inte har levt.